Yngve Gamlin

Yngve Gamlin
Jamtlands president
Tid i befattningen 1963–1983
Företrädare	Förste ämbetsmannen
Efterträdare	Moltas Erikson
Född	17 mars 1926[1] Strömsund, Ströms församling, Jämtlands län[1]
Död	1 februari 1995 (68 år)[1] Stockholm

Yngve Daniel Petrus Gamlin,^[1] ursprungligen Jönsson, född 17 mars 1926 i Strömsund, Jämtland, död 1 februari 1995 i Stockholm,^[1] var en svensk regissör, skådespelare, konstnär och scenograf.

Yngve Gamlin var son till begravningsentreprenören Petrus Jönsson i Strömsund. Gamlin började teckna redan under skoltiden i Strömsund, bland annat många karikatyrer av sina lärare, och han var också flitigt anlitad som dekoratör i skyltfönstren av de lokala handlarna och designade affischer för olika evenemang med mera. Han var musikalisk och spelade bland annat trummor i strömsundsorkestern Bernoz. Efter genomgången realskola flyttade han våren 1945 till Stockholm. Han var gift tre gånger. Under den sista tiden led han av diabetes. Från 1993 bodde han i Teaterförbundets ålderdomshem Höstsol.

Han var hela sitt liv en PR-man för Strömsund och Jämtland, höll hela tiden nära kontakt med sin gamla hembygd, och tillbringade oftast somrarna i Sundnäset på Öhn, som blev högkvarter för många filminspelningar under årens lopp. Hans grav på Strömsunds nya kyrkogård^[2] har numera blivit ett turistmål; gravstenen är designad av Gamlin själv.

Efter skoltiden reste Gamlin som 19-åring till Stockholm för att studera vid Konstfack. Han studerade senare måleri i Köpenhamn och Paris, samt teaterhistoria vid Stockholms universitet. Efter att ha varit scenograf åt bland annat Stockholms studentteater mötte han i början av 1950-talet Povel Ramel, och blev inte bara scenograf utan en av de främsta idégivarna till Knäppupp-revyerna och filmerna. Hans specialitet som scenartist var ett märkligt nonsenssnack. Han imiterade träffsäkert tidens riksdagspolitiker i sketcherna "Tristdebatt i första svamlaren" och "Dilliga kammaren" och talade obegriplig dialekt som bondgubbe i filmen I rök och dans (1954) och obegriplig ryska som dirigent i filmen Ratataa (1956). Senare gjorde han en liknande roll som den ryske balettimpressarion Djagilev i Hasseåtages Picassos äventyr (1978).

Gamlin debuterade som regissör med kortfilmer i Knäppupps produktion, bland annat Från ax till limpa, en förfilm till I rök och dans, och En skogssaga om sävdykaren, dito till Martin Ljung-filmen Den store amatören (1958). Filmerna var parodier på reguljära dokumentärfilmsorter, den tråkiga undervisningsfilmen och naturfilmen.

Samtidigt gjorde han sig känd som kroginredare, med renoveringen av Operabaren, på uppdrag av Tore Wretman 1961, som främsta prestation. Berömd är också hans inredning av Teatergrillen i Stockholm år 1968. I Strömsund inredde han den nya restaurangen Hörnet år 1967, och renoverade ett antal år senare även krogdelen av det gamla Grand Hotell, där hans namn lever vidare i den Gamlinska källaren.

Den konstnärliga insats han själv satte högst var scenografierna för baletterna Eldfågeln och Törnrosa på Kungliga Operan. Yngve Gamlin är som scenograf representerad vid Scenkonstmuseet^[3].

I radio spelade han den svamlande figuren Morbror Ruben. På TV var han ett av de ökända Skäggen (jämte bland andra Beppe Wolgers, Edvard Matz, Åke Söderqvist, Jan-Öjvind Swahn och Lasse O'Månsson), som sade runda ord, rapade och "spolade" ner dumma idéer i en toalett i en programserie som djupt chockerade samtiden. Det sägs att han i ett av dessa program myntade begreppet kändis för "berömd person". Han satt också med i redaktionen till Lennart Hylands TV-serie Hylands hörna. År 1966 skrev han och Beppe Wolgers monologen "Bunta ihop dom", där Lars Ekborg med stor framgång spelade tuff norrlänning. Vad som kanske är mindre känt är att Yngve Gamlin även prövat på kompositionens bana. I samband med att han var gästartist på OD:s Caprice skrev han stycket Påskantat 1972. Han har också vid ett tillfälle överraskat pianisten Jan Eyron och, i operamässig stil, "sjungit" en högtysk romans.^[4] Som konstnär är han representerad med ett par kompositioner av tygtryck vid Nationalmuseum^[5] i Stockholm.

På 1960-talet blev han alltmer samhällskritisk och ambitiös. Han utvecklade sina dokumentärfilmsparodier i en rad säregna filmer inspelade i norra Jämtland: Hjolbänningar (1961), som handlade om myrarnas övernaturliga folk, The Flata monster (1962), om jakten på ett odjur i Ströms Vattudal, och Kan bussen komma? (1972), med uttalat regionalpolitisk vinkel. Mer litterär var TV-filmen Elsa får piano (1973), som byggde på en novell av Fritiof Nilsson Piraten. Han gjorde också tre långfilmer: Är du inte riktigt klok (1964), Jakten (1965) och Badarna (1968), som var humoristiska och kulturkritiska på ett sätt som väckte mycket blandade reaktioner. Hans sista regiuppgift var tv-serien Om kärlek är... 1982.

• 1949 – Byssan lull
• 1954 – I rök och dans
• 1956 – Ratataa
• 1957 – Der Wassersprüchler – Sävdykaren
• 1958 – Den store amatören
• 1959 – Fröken Chic
• 1959 – Sköna Susanna och gubbarna
• 1960 – Sommar och syndare
• 1961 – Hjolbänningar
• 1962 – The Flata Monster
• 1963 – Vid sidan av leden
• 1964 – Är du inte riktigt klok? (manus av Lars Forssell)
• 1965 – Jakten (efter en novell av Per Olof Sundman).
• 1967 – 2:50 (kortfilm om en auktion med Erik Brännholm i Borgvattnet)
• 1968 – Badarna (efter romanen Rök av Lars Ardelius)
• 1972 – Kan bussen komma?
• 1973 – Elsa får piano (efter novellen av Fritiof Nilsson Piraten)
• 1978 – Picassos äventyr
• 1982 – Om kärlek är

• 1970 – Hedersledamot vid Norrlands nation
• 1986 – Karl Gerhards Hederspris
• 1991 – Purjolökspriset
• 1994 – Strömsunds kommuns kulturstipendium ^[72]

• Yngve Gamlin i Dramatens rollbok
• Gamlinartikel av Jonas Sima (gav Gamlin rollen som landshövding i Barna från Blåsjöfjället och porträtterade honom i TV-programmet I huvet på n' Gamlin)
• Yngve Gamlin från Strömsund - många bilder, tidningsartiklar, filmklipp, ljudfiler
• Yngve Gamlin - konst, design, skivor
• Hyllningssida till Yngve Gamlin, med en del av hans grafik samt länkar
• Yngve Gamlin - kort biografi och släktsida