Ę

I fornnordisk ortografi används ę för att ange ange särskiljda e:n, särskilt de som gör /æ/ (ä). Johan Erik Rydqvist skrev i Svenska språkets lagar (1850):

ę, liknande det i isländska och fornnorska handskrifter bekanta e med undersatt hake, föreställer vanligen æ, till exempel męle, ęstep (äsken), sęe (såge), meinlęte; undantagsvis e, till exempel ęinn.^[1]

Det härrör den isländska första grammatiska avhandlingen^(en) (isländska: fyrsta málfræðiritgerðin, "första målfroderitgärden"), ett isländsk verk från 1100-talet om fornnordisk fonologi, och beskrivs följande:

Ę er ritinn með lykkju as, en með ǫllum vexti es, sem hann er af þeim tveim samfeldr, minnr opnum munni en a, en meirr en e.^[2]
"Ę ritas med slingan av a, än med full tillväxt av e, eftersom han är sammanlagd av dem två, med mindre öppen mun än a, än mer än e."

I älvdalsk ortografi förekommer ę bland flera vokaler med svans för att beteckna de nasala varianterna av respektive vokaler: ⟨ą⟩, ⟨ę⟩, ⟨į⟩, ⟨ų⟩, ⟨y̨⟩, ⟨ą̊⟩.

På litauiska uttalas ę /e:/ (långt é). Precis som i polska finns det inget litauiskt ord som börjar på ę.^[3]

I det polska alfabetet är ę den åttonde bokstaven.^[4] Den kan uttalas /ɛw̃/, /ɛn/, /ɛm/ eller /ɛ/ beroende på i vilket sammanhang den används. Ę förekommer aldrig i början på ett ord.