Alkibiades I

Platons dialoger
Tidiga dialoger
Alkibiades I · Charmides · Eutyfron · Försvarstalet · Hippias Major · Hippias Minor · Ion · Kriton · Laches · Lysis
Transitionella dialoger
Kratylos · Euthydemus · Gorgias · Gästabudet · Menexenus · Meno · Faidon · Protagoras
Sentransitionella dialoger
Staten · Faidros · Parmenides · Theaetetus
Sena dialoger
Klitophon · Kritias · Lagarna · Minos · Philebus · Sofisten · Statsmannen · Timaios

Alkibiades I, är en dialog tillskriven Platon, som skildrar ett samtal mellan Sokrates och Alkibiades.^[1]

I förordet beskrivs Alkibiades som en ambitiös ung man som är ivrig att träda in i det offentliga livet. Han är stolt över sitt utseende, sin börd, sina många vänner, sina rikedomar och sin koppling till Perikles, den atenska statens ledare. Alkibiades hade många beundrare och älskare, men de har vänt sig från honom för hans kyla. Sokrates var hans förste älskare, men de har inte talat med varandra på många år. Nu försöker den äldre mannen hjälpa ynglingen med sina frågor innan Alkibiades presenterar sig inför den atenska folkförsamlingen (ekklesia). Under resten av dialogen förklarar Sokrates de många anledningarna till varför Alkibiades behöver honom. I slutet av dialogen Alkibiades I är ynglingen, har Sokrates övertygat honom och denne accepterat honom som sin mentor.

Första ämnet de tar upp är politikens essens – krig och fred. Sokrates menar att människan bör strida på rättvisa grunder. Han betvivlar att Alkibiades har kunskap om rättvisa. Uppmuntrad av Sokrates frågor medger Alkibiades att han varken har lärt sig rättvisans natur från en mästare eller upptäckt den själv.

Alkibiades hävdar att politik inte handlar om rättvisa utan egennytta och ett ändamål som helgar medlen. Han menar att de två principerna står emot varandra. Sokrates övertygar honom om att han har fel, och att det inte finns någon ändamål utan rättvisa. Den förödmjukade ynglingen medger att han inte vet något om politik.

Alkibiades säger längre fram i texten att han inte oroar sig för sina brister, eftersom han delar dem med alla andra atenska politiker. Sokrates påminner honom om att hans verkliga rivaler är kungarna av Sparta och Persien. Han talar länge om dessa utländska härskares bildning, makt och rikedomar. Alkibiades får kalla fötter, vilket var just syftet med Sokrates tal.

Dialogen fortsätter med frågor om samhällets regler. Sokrates pekar på motsägelserna i Alkibiades tankar. De enas om att människan måste följa rådet i den berömda delfiska frasen känn dig själv. De diskuterar att människans "styrande princip" inte är kroppen utan själen. En sann älskare älskar sin älskades själ inte dennes kropp. Den vars kärlek riktas mot någons kropp flyr när ungdomen bleknar. Sokrates bevisar att han är Alkibiades enda sanna älskare. "Från och med idag måste det bli så att jag blir din ledsagare och du ledsagas av mig",^[2] förkunnar ynglingen. Tillsammans kommer de att arbeta för att göra Alkibiades till en godare man. Endast de dygdiga har rätt att styra. Tyrannisk makt får inte vara målet, utan folket måste acceptera sina ledare.

Sokrates säger i dialogens slutreplik att han hoppas att Alkibiades ska få leva, men att han är orolig att statens makt "kan vara för mycket" för dem båda.

Under antiken ansågs Alkibiades I vara den bästa texten för att introducera en till platonsk filosofi och dess äkthet ifrågasattes aldrig. Inte förrän på 1800-talet som den tyske forskaren Friedrich Schleiermacher argumenterade mot tillskrivningen till Platon. Därefter minskade dess popularitet. Stylometrisk forskning stöder dock Platons författarskap, och vissa forskare har nyligen försvarat dess äkthet.^[3] Att Platon skulle vara författaren till denna dialog är nog fortfarande en minoritetsposition.^[4]

Traditionellt sett har den första Alkibiades betraktats som en tidig dialog. Gerard Ledgers stylometriska analys stödde denna tradition och daterade verket till 390-talet. Julia Annas, som stödde Rivalernas äkthet, såg båda dialogerna som grunden för idéer som Platon senare skulle utveckla i Charmides.

En senare datering har också försvarats. Nicholas Denyer menar att den skrevs på 350-talet f.Kr., när Platon, tillbaka i Aten, kunde reflektera över likheterna mellan Dionysius II av Syrakusa (som vi känner honom från det sjunde brevet) och Alkibiades – två unga män intresserade av filosofi men komprometterade av sin ambition och bristfälliga tidiga utbildning. Denna hypotes kräver skepticism mot vad som vanligtvis anses vara det enda ganska säkra resultatet av platonsk stylometri, Platons markanta tendens att undvika hiatus i de sex dialoger som allmänt tros ha komponerats under den period som Denyer tillskriver Alkibiades I (Timaios, Kritias, Sofisten, Statsmannen, Filebos och Lagarna).

En kompromisslösning på de svåra dateringsfrågorna kring de språkliga dragen i Första Alkibiades har också sökts utifrån hypotesen att de första två tredjedelarna av dialogen skrevs av någon annan medlem av Platons akademi, vars arbete fullbordades av Platon själv under hans sena medelperiod.

R.S. Bluck, trots att han inte är imponerad av tidigare argument mot dialogens äkthet, föreslår preliminärt ett datum efter slutet av Platons liv, ungefär 343/2 f.Kr., baserat särskilt på "en slående parallellism mellan Alkibiades I och Aristoteles tidiga verk, såväl som vissa andra kompositioner som troligen tillhör samma period som den senare."

• Denyer, Nicholas, "introduction", in Plato, Alcibiades, Nicholas Denyer (ed.) (Cambridge: Cambridge University Press, 2001): 1-26.
• Foucault, Michel, The Hermeneutics of the Subject: Lectures at the Collège de France, 1981–1982 (New York: Picador, 2005).
• Young, Charles M., "Plato and Computer Dating", in Nicholas D. Smith (ed.), Plato: Critical Assessments volume 1: General Issues of Interpretation (London: Routledge, 1998): 29-49.

• First Alcibiades, in a collection of Plato's Dialogues, translated by Benjamin Jowett at Standard Ebooks
• Alkibiades I på grekiska – Wikisource