Digraf
![]() | |||||||||
|
Digraf är två eller fler bokstäver (grafem) som tillsammans betecknar ett språkljud (fonem),[1] så kallat samljud (fornsvenska: samliudh), till exempel hj i Hjalmar och lj i ljus. I äldre tider skrevs även lång vokal med dubbelvokal, såsom oo i fornsvenska: blood.
Digraf ska skiljas från den snarlika termen ligatur. Detta senare är en sammanskrivning av två (oftast två) tecken till ett nytt tecken (bokstav). Exempel är æ (från a och e) och œ (från o och e)[1] samt typografiska sammanskrivningar med bland annat f (exempel: fi och fl). Även en del vanliga svenska bokstäver har ursprung som ligaturer (w ur v och v; även å ur a och o)
Svenska
Digrafer i svenskan
Ett antal ljud (fonem) skrivs i standardsvenska språket i form av digrafer. Nedan listas några av dessa:
- j-ljud
- dj – ”djup”, ”djur”, ”djungel”, djävlar”
- gj – ”gjorde”
- hj – ”hjärna”
- lj – ”ljud”, ”ljus”, ”ljung”
- k-ljud
- ch (istället för kk) – ”och”
- ck (istället för kk) – ”ockej”, ”säck”
- ng – ”ingen”, ”äng”
- o-ljud
- s-ljud
- sc – ”scenario”
- t-ljud
- dt (arkaism) – ”ondt”, ”rödt”, ”sedt”, ”såldt”, ”trodt”, ”wärdt”
- ä-ljud
- ae (ofta i namn) – ”Aethel”
- ö-ljud
- au (arkaism) – ”aur”
- oe (ofta i namn) – ”Boelke”
- ch – ”chef”, ”chaufför”
- rs – orsak, värst
- sh – ”shilling”, ”shock”
- sj (äldre: si) – ”sjal”, ”sju”, ”sjö”
- sk – ”skika”, ”skikt”, ”skit”, ”skön”
- kj – ”kjol”
- tj – ”tjur”, ”tjäder”, ”tjäna”
En variant av digraf är dubbelskrivna konsonanter, som i standardsvenskan inte betecknar ett annat och längre konsonantfonem[a] och ofta syns efter kort vokal.
H-digrafer för frikativor i svenskan
I äldre tid fanns flera digrafer för frikativor (och liknande), vanligen olika kombinationer med h. Eftersom /h/ inte annars förekom inuti ord var det möjligt att för svensk skrift skapa digrafer med h för ljud som annars saknade egen beteckning.[2] Under 1300-talet skrotades de sista icke-latinska bokstäverna som þ till förmån för h-digrafer som kunde skrivas ut med vanliga konventionella latinska alfabetet.[2]
- bh (ƀ), [β] – frikativt b
- ch (ħ), [x] – tonlös velar frikativa
- dh (đ), [ð] – frikativt d
- gh (ǥ), [ɣ] – frikativt g
- sh (ꞩ), /ʃ/ – sj-ljud
- th (þ), /þ/ – frikativt t
- zh (ƶ), [ʒ] – tonande postalveolar frikativa
Ytterligare finns sällsynta stavningar och stiliseringar som ih, lh, rh, wh med mera. H-kunde användas förhållandemässigt fritt för att markera ljudändring.[2]
Dessa förekommer än arkaiskt i vissa stavningar men uttalas då främst icke frikativt. De förekommer än frikativt i språkforskning för att skriva ut frikativa fonem med det latinska standardalfabetet och används även i ortografin för vissa fornspråk såsom yngre fornsvenska.
Trigrafer i svenskan
Ett relaterat begrepp är trigraf, som är tre bokstäver som bildar ett ljud.[3] Här är några exempel ur standardsvenska:
- sje-ljud:
- sch – ”schack”
- skj – ”skjorta”, ”skjul”, ”skjuta”
- ssi – ”diskussion”
- stj – ”stjärna”
- ng-ljud:
- ngh (föråldrat) – ”singhna”, ”tärningh”, ”ugngh”
Betecknen trigraf finns i svensk skrift sedan 1867,[4] medan digraf först användes i svensk skrift 1828.[5]
Se även
Kommentarer
- ↑ Dubbelskrivna konsonanter i standardsvenska kan vara längre fonetiskt sett, men det finns ingen fonematisk skillnad mellan långa och korta konsonanter. I exempelvis finska motsvaras dubbelskriven konsonant dock av en förlängning även av konsonantljudet, som kan kontrastera med kort konsonant i minimala par.
Källor
- 1 2 digraf i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 29 maj 2017.
- 1 2 3 Teleman, Ulf (2019). ”Svensk ortografihistoria: Från 1200-tal till 1700-tal hämtdatum=2026-06-10”. Lund universitet. lucris.lub.lu.se. https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/61360328/Svensk_ortografihistoria.pdf.
- ↑ ”trigraph” (på engelska). merriam-webster.com. https://www.merriam-webster.com/dictionary/trigraph. Läst 29 maj 2017.
- ↑ ”tri-”. SAOB. http://www.saob.se/artikel/?seek=tri-graf&pz=6#U_T2391_87706. Läst 29 maj 2017.
- ↑ ”digraf”. SAOB. http://www.saob.se/artikel/?seek=digraf&pz=1. Läst 29 maj 2017.
- Digraf i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
| ||||||||||||||
