Dudley Field Malone

Dudley Field Malone
Född3 juni 1882
New York, USA
Död5 oktober 1950 (68 år)
Culver City, USA
Medborgare iUSA
Utbildad vidFordham University School of Law
Xavier High School
SysselsättningPolitiker[1], skådespelare[1], jurist[1]
Politiskt parti
Demokratiska partiet
Redigera Wikidata

David Dudley Field Malone, född 3 juni 1882 i New York, död 5 oktober 1950 i Culver City, Kalifornien, var en amerikansk jurist.[2] Under några månader 1913 var Malone tredje biträdande utrikesminister i Woodrow Wilsons regering. Därefter arbetade han som skilsmässoadvokat åt rika internationella klienter.

Biografi

Malone föddes på Manhattan.[3] Han var döpt efter juristen David Dudley Field II, hos vilken Malones far arbetade. 1905–1907 studerade han vid Fordham University. Han var en av grundarna av National Association for the Advancement of Colored People 1909. Malone, som var medlem av Demokratiska partiet, var valarbetare för Woodrow Wilson 1912. När Wilson vann presidentvalet, blev Malone 1913 tredje biträdande under utrikesminister William Jennings Bryan. Efter bara sju månader, utsågs Malone av Wilson till tullindrivare (Collector of the Port) i New Yorks hamn. Malone var besviken över att Wilson tövade med att införa kvinnlig rösträtt, varför han i september 1917 i protest lämnade befattningen som tullindrivare. I brev till Wilson förfasades Malone över att kvinnor hamnade i fängelse bara för att de krävde politiska rättigheter. 1920 kandiderade Malone till borgmästare i New York för Farmer–Labor Party, men fick bara 69 908 av 2,8 miljoner röster. Som advokat specialiserade sig Malone på internationella skilsmässor och skapade sig en smärre förmögenhet.[2] På 1920-talet var Malone vice ordförande i den anti-imperialistiska organisationen Friends of Freedom for India.[4]

1925 var Malone en av John T. Scopes advokater under Scopesrättegången i Dayton, Tennessee. Till de andra advokaterna räknades Clarence Darrow och Arthur Garfield Hays. Under den femte rättegångsdagen höll Malone ett uppmärksammat tal om akademisk frihet. Talet lovordades även av åklagarsidans konsult William Jennings Bryan och lagstiftaren John Washington Butler, som infört lagen som förbjöd undervisning i evolutionsteorin. Malone och Hays återförenades 1931 när de satte upp en rättegångspjäs i radio, där Malone agerade som Napoleons advokat och Hays som åklagare.[2]

1932 representerade Malone New York vid Demokraternas partikonferens. Malones advokatverksamhet gick sämre när skilsmässor blev vanligare och enklare att genomföra på 1930-talet. Han gick i konkurs och flyttade till Los Angeles, där han arbetade som jurist för 20th Century Fox och framträdde även som skådespelare. 1943 gestaltade han Winston Churchill i filmen På uppdrag i Moskva. Han repriserade rollen i Frihetskämpar 1943 (endast som röst) och i En amerikan i Paris 1951. Under långa perioder var Malone arbetslös. I juli 1949 misshandlades Malone på gatan av tre män. Han avled av en hjärtinfarkt på Culver City Hospital 1950 och begravdes i en omärkt grav på Holy Cross Cemetery.[2]

1908–1921 var Malone gift med May Patricia O'Gorman, dotter till senator James Aloysius O'Gorman.[3] 1921 gifte han sig med feministen Doris Stevens, som var politiker i National Woman's Party. Äktenskapet var olyckligt, då Malone dels misshandlade Stevens, dels vägrade att dela ekonomi med henne. 1929 skilde sig paret och Malone gifte sig med skådespelaren Edna Louise Johnson, med vilken han fick en son.[2]

Referenser

  1. 1 2 3 Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 10586936467749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 3 4 5 Moore, Randy; Brooks, Susan E. (2023). The Scopes Trial : An Encyclopedic History. McFarland. sid. 90–93
  3. 1 2 Mackin, Jim (2021). Notable New Yorkers of Manhattan's Upper West Side : Bloomingdale–Morningside Heights. Fordham University Press. sid. 338
  4. ↑ Chatfield, Andrew (december 2020). ”The Anti-Imperialist Moment: American Progressive and Radical Support for India’s People in the United States in 1919”. Australasian Journal of American Studies 39 (1): sid. 87. https://www.jstor.org/stable/26973001.