Eldflugornas grav

Eldflugornas grav
Filmens titel på japanska.

火垂るの墓
(Hotaru no haka)

Genre drama, krig
Film
Eldflugornas grav
Typ Långfilm
Regissör Isao Takahata
Producent Toru Hara
Manus Akiyuki Nosaka (roman)
Isao Takahata (manus)
Seiyū Tsutomu Tatsumi
Ayano Shiraishi
Yoshiko Shinohara
Akemi Yamaguchi
Musik Michio Mamiya
Figurdesigner Yoshifumi Kondō
Animationschef Yoshifumi Kondō
Studio Studio Ghibli
Distributör Tōhō
Speltid 88 min
Premiärdatum 16 april 1988 (Japan)
Budget 1 miljard yen

Eldflugornas grav (japanska: 火垂るの墓 Hotaru no haka?) är en japansk animerad krigsfilm från 1988, skriven och regisserad av Isao Takahata och producerad av Studio Ghibli. Filmen hade japansk biopremiär den 16 april 1988 och lanserades då som ett dubbelprogram tillsammans med Hayao Miyazakis fantasyfilm Min granne Totoro (1988), en kombination som i efterhand ofta framhållits som ovanlig på grund av filmernas starkt kontrasterande tonfall. Eldflugornas grav bygger på Akiyuki Nosakas halvbiografiska novell med samma namn från 1967 och utspelar sig i Kobe under Stillahavskrigets sista månader 1945.

Handlingen följer syskonen Seita och Setsuko efter brandbombningen av deras hemstad Kobe 1945. När hemmet förstörs och modern dör försöker Seita ordna mat och skydd åt sin yngre syster. De söker först stöd hos en släkting till dem i Nishinomiya, men ransonering, socialt tryck och tilltagande brist driver dem in i ett övergivet skyddsrum, där deras situation gradvis förvärras av svält och sjukdom. Berättelsen är strukturerad som ett återblicksdrama som följer syskonens väg mot undergång. Musiken komponerades av Michio Mamiya, och Takahata lät japanska barn i huvudrollernas ålder göra rösterna för att stärka autenticiteten. Takahata strävade efter en naturalistisk stil i animationsarbetet, med historisk och geografisk precision, subtila gester och en vardaglig detaljrikedom som skulle göra krigets konsekvenser konkreta på individnivå. Produktionen var resurskrävande och låg på en budget som omfattade en miljard yen.

Vid premiären blev dubbelprogrammet en måttlig publiksuccé och nådde inte de intäktsnivåer som senare kom att förknippas med studion. Filmen fick däremot tidigt uppmärksamhet för sin konstnärliga ambitionsnivå och har med tiden blivit internationellt hyllad; flera kritiker har placerat den bland de främsta animerade filmerna och bland de mest betydande krigsdramerna. Tolkningarna spänner från en antikrigsskildring av civilt lidande till en mer socialt inriktad kritik av hur knapphet och konformism kan bryta ned solidaritet, och i vissa sammanhang har den även diskuterats i relation till japanskt krigsminne och offerperspektiv. I Japan har Eldflugornas grav återkommande sänts i bästa sändningstid, ofta kring årsminnet av Japanska kapitulationen den 15 augusti, och den har också visats i skolmiljöer och på flera filmfestivaler, vilket bidragit till att filmen blivit ett referensverk i populärkultur och krigserinran även utanför Japan.

Handling

Amerikanska brandbomber faller över staden Kobe den 4 juni 1945, där filmen utspelar sig.

Filmen inleds på kvällen den 21 september 1945 med att den fjortonårige pojken Seita dör av svält på en järnvägsstation, omgiven av andra utmärglade barn. En vaktmästare röjer undan kropparna och hittar en plåtburk i Seitas ficka. Han kastar ut burken från stationen, och dess innehåll visar sig vara aska. Ur askan framträder Seitas avlidna fyraåriga syster Setsukos ande. Kort därefter återförenas hon med Seita, som också framträder som ande. Omgivna av eldflugor färdas de sedan med ett spöktåg och återvänder som tysta vittnen till olika platser och händelser som ledde fram till deras död.[1][a]

Under de sista månaderna av andra världskriget i Japan bor Seita och Setsuko med sin mor i staden Kobe. Den 5 juni 1945 förintas staden av amerikanska brandbomber. Seita och Setsuko tvingas fly från sitt hem och överlever, men modern brännskadas svårt och avlider kort därefter. Kremeringen sker i en provisorisk massgrav, och Seita bär med sig hennes aska i en liten träask. Han försöker länge dölja dödsfallet för Setsuko. Syskonens far, en officer i den kejserliga japanska flottan, är kommenderad till sjötjänst, och Seita tvingas att ensam ta hand om sin syster.[3]

Syskonen tas in hos deras faster i Nishinomiya. Seita gräver fram ett förråd han gömt före bombningen och lämnar större delen till fasterns hushåll, men sparar en plåtburk med Sakuma-fruktkarameller åt Setsuko. Han gömmer sedan moderns aska i fasterns trädgård, och tillbringar sina dagar med att leka med Setsuko. När ransoneringen hårdnar och maten blir knapp ökar fasterns irritation. Hon uppfattar att Seita inte gör tillräckligt för att förtjäna maten, och behandlar barnen allt mer kyligt. På hennes initiativ säljer Seita sin mors samling av sidenkimonos för att kunna köpa ris, något som gör Setsuko förtvivlad.[4]

Efterhand tar Seita ut pengar från moderns bankkonto för att köpa bland annat en spis och andra nödvändigheter, men konflikten med fastern fortsätter. Efter ännu ett flyglarm lämnar syskonen fasterns hushåll och flyttar in i ett övergivet skyddsrum nära en sjö. Där försöker Seita skapa ett miniatyrhem åt dem och göra tillvaron tryggare för Setsuko. En kväll fångar de eldflugor i våtmarkerna och släpper in dem i skyddsrummet för att få belysning. Morgonen därpå ligger eldflugorna döda. Setsuko begraver dem och frågar gråtande varför de måste dö så fort. Kort därefter avslöjar hon att hon fått veta från deras faster att modern är död.[5]

När riset tar slut blir läget akut. En bonde som visar viss omtanke uppmanar Seita att svälja stoltheten och återvända till sin faster, men han vägrar. I stället börjar han stjäla grödor och bryta sig in i hus mitt under amerikanska flyganfall för att hitta mat. Han blir nedslagen av en ilsken bonde och förs till en polisstation, men en medkännande polis låter honom gå. Setsuko blir allt svagare och insjuknar. En läkare konstaterar undernäring och kan i praktiken inte erbjuda någon effektiv behandling. Seita tar ut de sista av moderns pengar och försöker skaffa mat, men får samtidigt besked om Japans kapitulation och att den kejserliga flottan har slagits ut, vilket får honom att inse att fadern sannolikt har omkommit.[b] När Seita återvänder till skyddsrummet med mat finner han Setsuko svårt medtagen och i ett delirium. Hon avlider kort därefter.[7]

Seita kremerar sin systers kropp på ett berg och lägger hennes aska i karamellburken. Han bär den vidare som en urna fram till sin död i järnvägsstationen några veckor senare. Seita och Setsuko framträder sedan som andar igen, och de sätter sig på en bänk ovanpå berget. Setsuko sover bredvid Seita, som själv blickar ut över den moderna staden Kobe och dess fortsatta liv.[8]

Rollfigurer

Rollfigur Japansk röst Engelsk röst
Skypilot Entertainment/CPM (1998) Seraphim/Sentai (2012) Dubbing Brothers/Netflix (2025)
Seita Yokokawa (横川 清太 Yokokawa Seita?) Tsutomu Tatsumi J. Robert Spencer[9] Adam Gibbs[10] Lucas Jaye[11]
Setsuko Yokokawa (横川 節子 Yokokawa Setsuko?) Ayano Shiraishi Corinne Orr[9] Emily Neves[10] Luna Hamilton[11]
Seitas och Setsukos mamma (清太と節子の母 Seita to Setsuko no Haha?) Yoshiko Shinohara Veronica Taylor[9] Shelley Calene-Black[10] Ej angiven
Seitas och Setsukos faster (親戚の叔母さん Shinseki no Obasan?) Akemi Yamaguchi Amy Jones[9] Marcy Bannor[10] Ren Hanami[11]

Produktion

Bakgrund

Eldflugornas grav och Stillahavskriget

Eldflugornas grav utspelar sig i och runt Kobe. Staden drabbades hårt av 1945 års bombfällningar.

I slutskedet av Stillahavskriget genomförde USA omfattande luftanfall mot japanska städer under våren och sommaren 1945. Städernas täta bebyggelse i trä och papper gjorde dem särskilt sårbara för amerikanska brandbomber, och vid den Japanska kapitulationen i augusti 1945 låg stora delar av det urbana Japan i ruiner.[12] Under bombningen av Kobe den 5 juni 1945 förlorade den då fjortonårige Akiyuki Nosaka sitt hem och sin adoptivfar i eldbombningen.[13] Hans fostermor Aiko fick svåra brännskador och fördes till sjukhus, medan Nosaka och hans späda adoptivsyster Keiko placerades hos en änka i Nishinomiya. Proviant som varit nedgrävd vid hemmet tog snabbt slut, och de överlevde på ris samt stulna grönsaker och andra födoämnen. Keiko utvecklade undernäring, delvis eftersom hon hade svårt att äta hård mat och delvis eftersom Nosaka ibland åt av hennes ranson. Efter flyglarm flydde han ofta med Keiko till ett närliggande skyddsrum och kallades feg av sina grannar, vilket ökade hans isolering och sociala press. När änkans dotter mobiliserades till fabriksarbete flyttade syskonen permanent till skyddsrummet, där systerns tillstånd förvärrades.[13] I augusti sändes de till en bekant i Fukui prefektur; Keiko slutade gå och dog i sömnen den 21 augusti. Nosaka ordnade dödsattest, kremerade henne och reste till Moriguchi. Efter systerns död återhämtade sig adoptivmodern Aiko, men var fortsatt skadad. Nosaka återvände 1946 till skolan men misslyckades året därpå med inträdesprovet till gymnasiet. I Osaka försörjde han sig en tid genom att förmedla sexuella tjänster åt soldater, flyttade sedan till Tokyo och greps för stöld. Han internerades två månader under svåra förhållanden, innan han frisläpptes i december till sin biologiske far Sukeyuki Nosaka.[13]

Nosaka överlevde därmed kriget och etablerade sig senare som en uppmärksammad efterkrigsförfattare, men erfarenheterna från 1945 återkom i hans författarskap och formades till den halvbiografiska novellen Eldflugornas grav (japanska: 火垂るの墓?, Hotaru no Haka), som utgavs 1967 av förlaget Shinchosha. Novellens berättelse är återgiven genom den äldre brodern Seitas och den yngre systern Setsukos perspektiv. Seita framställs som mer ädelmodig än vad författaren själv uppger sig ha varit, och i slutet dör först Setsuko och därefter även Seita.[12] Novellen har efteråt framställts som ett sätt för Nosaka att hantera sin överlevnadsskuld och som en hyllning till sin avlidna syster.[14][15][16] Filmbloggaren Christopher Runyon framhöll att berättelsen kopplas till en form av självanklagelse, där Seitas gestalt fungerar som en litterär bearbetning av Nosakas erfarenheter och skuld inför systerns död. Detta förklarar berättelsen elegiska ton och dess starka inslag av efterhandsbetraktelse, där den får karaktären av ett sorgearbete snarare än enbart en historisk återgivning.[17]

Masako N.Racel, professor i historia på Kennesaw State University, framhöll att den japanska originaltiteln till novellen rymmer nyanser som inte fullt ut framgår i den engelska översättningen Grave of the Fireflies (Eldflugornas grav). Hon beskrev hur det japanska ordet för "eldflugor" (japanska: ホタル?, Hotaru) inte skrivs med de vanligaste kanjitecknen, utan med en alternativ teckenkombination som fonetiskt ger samma uttal men samtidigt för in en extra association genom tecknen för "eld" och "att släppa", vilket ger ytterligare betydelselager som kan kopplas till både bombanfall och berättelsens bildspråk.[18] Författarna Stephen M. Colbert och Shawn S. Lealos kopplade titeln till en scen i berättelsen där Seita fångar ett flertal eldflugor, men att dessa senare dör och Setsuko begraver dem. Detta framställs som en koncentrerad bild av hur något vackert och kortlivat samexisterar med ett långsamt sönderfall orsakat av kriget.[19]

Produktionsstart

Regissören och manusförfattaren Isao Takahata (2014).

Animations- och filmstudion Studio Ghibli grundades i juni 1985 av Hayao Miyazaki, Isao Takahata och förlaget Tokuma (via Animage-redaktören Toshio Suzuki). Takahata höll en tydlig distans till den administrativa och affärsmässiga sidan och såg sig främst som en fristående regissör. I offentligheten blev Miyazaki ofta studions tydligaste ansikte, medan Takahata förknippades med mer riskfyllda och mindre kommersiellt givna projekt. Deras samarbete hade sina rötter i arbetet på Toei Animation från 1960-talet och fortsatte i 1970-talets TV-produktioner, där strama tidsplaner och krav på trovärdiga miljöer formade Takahatas intresse för realistiskt berättande. När Miyazaki bad Takahata att producera långfilmerna Nausicaä från Vindarnas dal (1984) och Laputa – slottet i himlen (1986) bidrog framgångarna till att skapa förutsättningar för att etablera Studio Ghibli, och därmed en plattform även för Takahatas ambition att göra en animerad krigsfilm ur ett barnperspektiv.[20] Olle Sjögren, professor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet, har beskrivit Takahata som mindre fantasiorienterad än Miyazaki och mer inriktad på social verklighet, mänsklig erfarenhet och psykologisk trovärdighet i sina verk. Han betonade att Takahatas filmskapande ofta präglas av en kritisk distans till förenklade hjälte- och skurkroller.[21]

Under 1986 tog en representant från Shinchosha kontakt med Toshio Suzuki med ett uppdrag att hitta ett animations-/mangaprojekt för förlaget. Suzuki föreslog då en animerad filmatisering av Eldflugornas grav, eftersom han tidigare hade läst Nosakas novell och uppskattade den.[22] Suzuki presenterade sedan novellen till Takahata, som efter att ha läst den accepterade att regissera filmatiseringen, vilket gjorde att Suzuki kunde presentera projektet för Shinchoshas ledning med rättighetsläget i åtanke.[22][23]

Nosaka var länge tveksam till att filmatisera sin berättelse, eftersom flera tidigare försök att göra spelfilm hade misslyckats. Erfarenheterna, inklusive ett mycket kostsamt projekt med långtgående planer på att rekonstruera berättelsens miljöer, hade övertygat honom om att de nedbrända landskapen, svältens kroppsliga följder och den sociala utsattheten var svåra att återge trovärdigt i spelfilmsformat, särskilt med barnskådespelare som skulle behöva bära berättelsens tyngd.[24] Animation uppfattade han först som ett medium för lättare underhållning, men när han tog del av Studio Ghiblis förarbete förändrades synen. Den höga detaljgraden och den visuella kontrollen gjorde det möjligt att återskapa en historiskt och känslomässigt krävande miljö utan spelfilmens logistiska begränsningar, och framstod därmed som ett mer genomförbart format för adaptionen.[25][24][26][17]

Efter Laputa – slottet i himlen ville Miyazaki driva vidare projektet Min granne Totoro (1988). Han önskade först att Takahata skulle regissera, men Takahata avböjde eftersom han inte ville leda en film där manus och design i huvudsak var Miyazakis. När Miyazaki i stället själv presenterade projektet för Tokuma Shoten möttes det av skepsis; dels för att Studio Ghibli var ett nyetablerat bolag, och dels hade förlaget väntat sig ett mer äventyrsbetonat verk och såg inte samma kommersiella potential i Totoro.[27] Totoro planerades inledningsvis som en kortare film och ansågs svår att lanseras på egen hand.[2] För att både få igenom Miyazakis film och Takahatas krigsfilm försökte Suzuki därför driva en lösning där filmerna skulle lanseras tillsammans som ett dubbelprogram på japanska biografer. I efterhand har motiven tolkats på olika sätt, men grundidén var att ett gemensamt upplägg skulle göra satsningen mer "säljbar" och samtidigt pressa fram hög kvalitet genom att två stora projekt drevs parallellt. Förlagsledningen var dock initialt tveksam och uppfattade dubbelprojektet som kommersiellt riskabelt.[27][28][16][22][22]

Den praktiska lösningen blev ett samproduktionsupplägg mellan Tokuma Shoten och Shinchosha.[28][22] Upplägget beskrevs senare som ovanligt i animebranschen och möttes av intern kritik. Studio Ghiblis dåvarande manager Tōru Hara ansåg att resurserna inte räckte för att producera två långfilmer samtidigt och pekade på att det var ett svårgenomförbart upplägg även för större aktörer. Även distributionen var problematisk: Toei ville inte ta hand om dubbelprogrammet, eftersom filmerna inte ansågs passa företagets profil. Först efter påtryckningar accepterade Tōhō att distribuera båda filmerna.[29][22]

Manus

Bild på Sakuma-fruktkarameller, som i filmen är ett av Setsukos glädjeämnen.

Eldflugornas grav bygger på Akiyuki Nosakas novell med samma namn, som utgår från hans egna krigsupplevelser men samtidigt är medvetet fiktionaliserad. Takayoshi Yamamura, professor i turismvetenskap på Hokkaido universitet, har framhållit att Nosaka i efterhand beskrev hur han idealiserade Seita för att kompensera för vad han själv inte förmådde göra, och att han samtidigt tecknade vuxenvärlden som hårdare än den nödvändigtvis var.[30] Yamamura lyfte även tolkningen att novellen kan förstås som ett "shinjūmono" (japanska: 心中物 "dubbel självmordstragedi"?), en tragisk berättelsetyp där döden är inbyggd som premiss och där dramat handlar om hur undergången stegvis blir oundviklig.[30][2] Takahata har själv beskrivit sin första läsning av förlagan i relation till denna tradition och nämnt dramatikern Chikamatsu Monzaemon som jämförelse.[30] Suzuki i sin tur jämförde novellen med den franska krigsfilmen Förbjuden lek (1952), som skildrar hur den föräldralösa femåringen Paulette och den tioårige Michel försöker bearbeta andra världskrigets död och förintelse genom att anlägga en egen djurkyrkogård och stjäla kors till gravarna.[22][31]

Takahata har förklarat att filmens manus inte är utformat som en traditionell dramatisk berättelse som bygger upp spänning inför ett avgörande, utan som en skildring av ett tillstånd och ett levt förlopp.[32] Det centrala är därför inte enbart huvudpersonernas död, utan hur de lever fram till slutet, hur deras vardag ser ut, hur omgivningen framställs och hur deras situation gradvis blir ohållbar.[32] För att publiken skulle kunna leva sig in i berättelsen betonade Takahata att miljöer och detaljer måste återges konkret, så att situationen framstår som påtaglig.[32] Han har också berättat att vissa bilder ur förlagan gjorde starkt intryck på honom, särskilt symboliskt betydelsefulla föremål som plåtburken med Sakuma-karameller, vilken ur ett barns perspektiv kan ha större känslomässig betydelse än vuxna ofta uppfattar. I arbetet med manuset blev sådana föremål återkommande inslag, då Takahata ville hjälpa publiken att förstå syskonens behov och känsloliv.[32]

Takahata knöt samtidigt sin detaljsträvan till egna erfarenheter av kriget 1945.[12][2] Han föddes 1935 i Ujiyamada (numera Ise) i Mie prefektur och växte upp i Okayama prefektur. Som nioåring upplevde han det amerikanska flygvapnets bombning den 29 juni 1945, då han flydde barfota i pyjamas tillsammans med en syster medan brandbomber skapade en eldstorm genom staden. Han har senare beskrivit hur han såg döda kroppar på gatorna och hur familjen överlevde genom att söka skydd i ett skyddsrum, samt hur återföreningen med modern blev känslomässigt avtrubbat, något han i efterhand kopplat till skuld och ånger.[33] Dessa upplevelser har lyfts fram som en viktig grund för filmens realism och konkreta skildring av krigets vardag.[12][32]

Filmen följer i huvudsak novellens händelseförlopp och fokuserar på syskonen Seita och Setsuko. Efter bombningen förlorar de sitt hem och sin mor, möts av kyla hos släktingar och flyttar till ett övergivet skyddsrum. Den tilltagande matbristen leder till försämrad hälsa, och båda dör efter krigsslutet. Samtidigt har det påpekats att både förlagan och filmen innehåller inslag av fiktionalisering och omformning, vilket innebär att berättelsen inte bör läsas som en exakt biografisk återgivning utan som en konstnärlig gestaltning av erfarenheter och minnen.[34] Takahatas manus och personteckning har även kopplats till att Seita inte framställs som en stereotyp krigsunge, utan som ett barn vars reaktioner på förnedring och vars beslut ges en psykologiskt trovärdig utformning.[25] Takahata har också betonat att han ville undvika enkla svartvita roller och i stället skildra vuxna och sociala relationer mer realistiskt.[33]

Filmens berättarstruktur klargör redan i inledningen hur berättelsen slutar, genom skildringen av Seitas död vid järnvägsstationen Sannomiya och den rutinmässiga hanteringen av utmärglade kroppar. Detta har tolkats som en bild av avtrubbning under krigets slutskede och dess efterverkningar.[35][17] Handlingen utvecklas därefter som ett återblicksdrama, där spänningen inte ligger i ovisshet om utgången utan i hur sociala, materiella och psykologiska faktorer steg för steg leder syskonen mot deras död. Takahata har själv förklarat greppet med hänvisning till japanska filmer med motivet shinjū (japanska: 心中 "dubbla självmord"?).[33] Genom att avslöja tragedin redan från början skulle publiken, enligt honom, förberedas på berättelsens slut och därmed möta det oundvikliga med mindre känslomässig chock. Den postuma ramen, där Seita och Setsuko framträder som andar, fungerar samtidigt som ett uttrycksmedel som både skapar distans och förstärker upplevelsen, eftersom händelserna skildras med full vetskap om utgången. Greppet har också kopplats till japanska föreställningar om att avlidna anhöriga och förfäder kan finnas kvar som beskyddare.[35][33] Takahata beskrev detta som en del av filmens kulturellt förankrade uttryck, snarare än enbart ett övernaturligt inslag.[2]

Animationsarbetet

Takahatas vision och produtionsteam

Produktionsarbetet för Eldflugornas grav pågick mellan den 1 februari 1987 till den 11 april 1988.[36] Produktionsteamet omfattade totalt 187 personer, exklusive röstskådespelare.[37] I teamet ingick 70 animatörer, uppdelade mellan 5 animationschefer och kontrollanter och 20 nyckeltecknare från Studio Ghibli, samt 45 mellantecknare från 6 underleverantörer. Vidare fanns 51 färgläggare från 13 underleverantörer och 11 bakgrundstecknare från Studio Ghibli.[37][c]

För att realisera Takahatas vision knöts erfarna medarbetare till projektet. Yoshifumi Kondō rekryterades som animationschef; han hade tidigare samarbetat med Takahata i den animerade serien Akage no Anne (1979). Takahata ansåg honom så avgörande att filmen inte skulle kunna genomföras utan hans medverkan. Eftersom Miyazaki samtidigt ville ha honom till Totoro, fördelades han till Takahatas team med argumentet att Miyazaki, som själv var en utmärkt tecknare, hade lättare att kompensera utan honom.[38] Kondō fick i uppgift att utforma rollfigurerna enligt en mer uttalat japansk och mindre "kulturellt neutral" (mukokuseki) estetik än vad som var vanligt inom anime. Detta gjorde figurerna svårare för många animatörer att hantera, eftersom de bröt med invanda förenklingar och standardiserade ansiktsdrag. Yoshiyuki Momose arbetade parallellt med konceptutveckling och som assisterande animationschef. Som bildkonstnärligt ansvarig för bakgrunderna engagerades Nizō Yamamoto, som tidigare arbetat med Takahaka för filmen Jarinko Chie (1981). Michiyo Yasuda, som hade arbetat med Takahata och Miyazaki sedan deras tidiga långfilmsprojekt, bidrog med färgdesign och kom att arbeta med både Eldflugornas grav och Totoro.[39] Hideaki Anno, regissören bakom animeserien Neon Genesis Evangelion, var delaktig som animatör för en scen där Seita drömmer om sin far och hans kommendering på kryssaren Maya.[40]

Produtionsteamet började arbeta i februari 1987 i Ghiblis huvudlokaler. Dubbelvisningen fick en planerad speltid på 60 minuter per film och japansk premiärdatum sattes till 16 april 1988. Den totala produktionsbudgeten inklusive marknadsföring uppgick till omkring en miljard yen,[26] vilket var en ansenlig summa för japansk animation vid den tiden, även om den senare skulle framstå som mindre i relation till studions framtida produktioner. Suzuki har i efterhand beskrivit att projektets höga risknivå skapade en närmast trotsig känsla av att man var beredd att satsa allt, även om konsekvensen skulle bli att studion inte överlevde.[26]

Inför produktionen övervägde Takahata först ett friare och mer expressionistiskt formspråk inspirerat av den kanadensiske animatören Frédéric Back. Men tidspress gjorde att han i stället valde ett förfinat naturalistiskt uttryck där proportioner, rörelser och miljöer skulle återge det krigsdrabbade Japan med hög trovärdighet, samtidigt som projektet rymde en medveten spänning mellan autenticitet och fiktion. Denna inriktning förutsatte en metod präglad av subtila ansiktsuttryck, små kroppsgester och konsekvent historisk och geografisk precision,. Detta var något som var svårt att genomföra eftersom vardagliga rörelser snabbt avslöjar fel och eftersom animebranschen oftast premierade mer stiliserade och "attraktiva" animationstekniker. Takahata betonade också att överdrivet tecknade känslouttryck riskerade att underminera berättelsens realism, vilket gjorde gestaltningskraven särskilt höga, exempelvis för Seitas ambivalenta tonårspsykologi och för Setsukos åldersspecifika beteende, vilket krävde noggrann observation för att undvika schabloner. Ambitionen att skildra Japan med realistiskt fältarbete och social precision placerades därmed som ett medvetet brott mot etablerade animekonventioner.[25][41][2]

Visuell komposition

Animationsteamet arbetade med stor noggrannhet för att återge de USA-byggda Boeing B-29 Superfortress-flygplanens utseende och anfallsriktningar vid räderna mot Kobe under sommaren 1945.[42] Bilden visar B-29-plan som fäller brandbomber över Yokohama den 29 maj 1945.

Takahata har ofta beskrivits som en animationsregissör som aldrig själv tecknade sina filmer, men denna bild har nyanserats genom hans arbetsmaterial. Han producerade schematiska skisser och diagramliknande storyboards, med förenklade figurer och markeringar för komposition, rörelse, kameraföring och tagningars längd. Dessa fungerade som konkreta instruktioner som sedan de mer erfarna tecknarna utvecklade till fullständiga storyboards.[43] Takahatas regiroll har framställts som starkt detaljstyrande. I stället för att formulera vaga känslouttryck gav han oftast specifika anvisningar för de animerade figurernas utformning, såsom ögonens form och blickriktning samt mikrouttryck. Detta gjordes utifrån en tydlig uppfattning om hur sådana små ändringar påverkar publikens perception och emotionella respons. Det praktiska resultatet var både en tydligare arbetsledning och ett högt tryck på animatörerna att leverera inom snäva ramar.[42]

Arbetet förankrades av ett omfattande researcharbete. Som en av få i produktionen med egna minnen från kriget fick Takahata coacha teamet för att kunna gestalta tidsperioden på ett trovärdigt sätt.[25][32] Exempelvis återgav Takahata hur bombanfallen faktiskt såg ut: om att brandbomberna oftast föll utspridda, att många bomber glödde länge snarare än att explodera direkt, och att dagsljus kunde ge en märklig stillhet mitt i förstörelsen. Just denna typ av visuella och atmosfäriska detaljer ville han återge noggrant i filmen.[32] Takayoshi Yamamura framhöll att Takahatas arbetsprocess präglades av samma ideal om trogen återgivning som han tidigare utvecklat vid sin egen animeadaption av Johanna Spyris ungdomsböcker om Alpflickan Heidi (1974).[44]

Teamet undersökte bland annat färgtonerna på marken i Kobe, till de amerikanska B-29-bombflygplanens utseende och anfallsriktningar när de bombade staden. Detta bidrog till att arbetet drog ut på tiden.[45] Referensmaterialet var brett och inkluderade bland annat poesi, fotoalbum och konstverk.[42][2] Chihiro Iwasakis illustrationer, i synnerhet bildboken Senka no Naka no Kodomotachi (på engelska: Children in the Flames of War) som skildrade krigsdrabbade barn under Vietnamkriget, användes som en betydelsefull inspirationskälla för utformningen av Seita och Setsuko. För att fånga barnens rörelsemönster besökte animatörerna en lokal förskola och studerade förskolans barn.[42] Filmteamet reste till platser knutna till novellens miljöer och dokumenterade dem noggrant. Under en resa i mars 1987 besökte Takahata tillsammans med Kondō, Yamamoto och Momose bland annat Kobe och Nishinomiya, med Nosaka som vägvisare utifrån sina minnen. Detta har beskrivits som mycket smärtsamt för Nosaka, eftersom återbesöken förknippades med hans personliga trauman.[42][44]

” "Jag talade flera gånger med regissören Isao Takahata, gick tillsammans med medarbetarna runt på de platser som skildras i novellen och försökte, med hjälp av det man skulle kunna kalla "grova skisser", försäkra mig om att vi såg samma miljöer framför oss. Själv kände jag det som ett slags försiktigt äventyr, och jag bestämde mig för att överlämna arbetet åt dem. Skillnaden mellan för fyrtiotvå år sedan och i dag är naturligtvis stor; landskapet har förändrats i grunden. Jag var dessutom orolig för om man med animationens uttryckssätt verkligen skulle kunna skildra ett hungrigt barns ansikte. Men det var bara ett tecken på min okunnighet. När jag fick se skisserna blev jag uppriktigt förvånad. Där fanns allt: löv för löv, detaljerade på ett sätt jag inte trodde var möjligt; eldflugorna som samlades i mängder kring bladverket; och gräset som bredde ut sig och nästan dolde bäckens porlande. Mina tafatta och ofullständiga förklaringar hade tecknarna och regissören uppenbarligen fångat upp och fyllt i med sin egen föreställningsförmåga. Jag stod mest bara där, stum av häpnad. Jag visade teamet en plats där jag själv tillbringade drygt två månader, ett område vars husrader och vägar överlappar novellens miljö, men som ligger en bit därifrån. Jag försökte intala mig att allt ändå var förändrat och att det därför inte spelade någon roll. Men sanningen är att jag än i dag är rädd för att gå dit. För mig är det, utan överdrift, som en brottsplats. Ändå verkade medarbetarna, nästan som Sherlock Holmes, lyckas ringa in något de inte borde kunna känna till: Eldflugornas grav, eller snarare den tid och den plats jag själv levde i. På ett märkligt sätt hjälpte det mig att släppa taget. Jag har hållit fast vid den jag var när jag skrev Eldflugornas grav och fortsatt att vända bort blicken från den spegel som visar mig själv. Men nu möter jag, en smula mer ärligt, det förflutna som en enda skiss lyckades locka fram. Och jag kan bara konstatera: man ska inte underskatta animation." „
– Akiyuki Nosaka, September 1987.[24][ja 1]

Den naturtrogna ambitionen påverkade även färgsättningen. Yasuda bedömde att starka och utstrålande färger, som var vanliga i samtida anime, skulle skära sig mot den sönderbombade miljön och berättelsens allvarliga innehåll.[25] I stället utvecklades en dämpad färgpalett med hundratals framtagna nyanser, där en stor del faktiskt kom till användning. Hon valde också att ge figurerna ljusare hudtoner och att byta ut traditionellt svarta konturlinjer mot brunare linjer. Detta gjordes i syfte att få figurerna att smälta in mjukare i bakgrunderna och tona ned den "grafiska hårdhet" som är vanlig i anime.[25] Detta skapade oväntade tekniska problem för produktionsteamet, eftersom överföringen från pappersoriginal till cellmålningar var optimerad för svarta linjer. När linjerna blev bruna uppstod fel och bortfall i kopieringsprocessen, vilket ledde till långvariga försök och improviserade metoder för att hålla arbetsflödet stabilt.[46]

Filmrecensenten Roger Ebert från Chicago Sun-Times kommenterade att filmens bakgrunder och miljöer var utformade i en konstnärlig stil som kan föras tillbaka till den japanske 1700-talskonstnären Ando Hiroshige och, indirekt, till serieskaparen Hergé.[47] Han framhöll dessutom kontrasten mellan de detaljrika, stämningsskapande landskapen och figurernas mer karikerade animeuttryck med barnsliga proportioner och mycket stora ögon. Denna medvetna stilisering visade animationens styrka: genom att förenkla yttre realism kan filmen förstärka idéer och förmedla råa mänskliga känslor. Samtidigt betonade Ebert att bakgrunderna inte är "tecknad skönhet" i traditionell mening, utan mer som landskapsmåleri filtrerat genom animation, vilket skapar värme och eftertanke snarare än spektakel för tittaren.[47]

Röstinspelningen

Totalt medverkade 48 japanska röstskådespelare, så kallade (japanska: 声優?, seiyū), i filmens röstinspelning.[37] Takahatas krav på autenticitet präglade även detta arbete. Dialogen skulle framföras på regional dialekt, vilket ledde till att produktionsteamet rekryterade röstskådespelare från Kansai-regionen och närliggande områden. Flera av dem hade bakgrund inom teater eller spelfilm och saknade erfarenhet av animeinspelning. Takahata valde också att inte använda etablerade vuxna skådespelare för barnrollerna, utan riktiga barn som valdes ut genom audition, något som var ovanligt inom animebranschen. Tsutomu Tatsumi (16 år) fick rollen som Seita, medan Ayano Shiraishi (6 år) spelade Setsuko. Shiraishis låga ålder framhölls även i filmens marknadsföring.[48] Barnrollsbesättningen påverkade också produktionen. Eftersom Shiraishi bedömdes ha svårt att synkronisera sina repliker med färdig animation, och eftersom man ville undvika att hennes röst förändrades under arbetets gång, spelades stora delar av hennes repliker in tidigt med stöd av en röstcoach. Replikerna hölls korta och spelades in i många omtagningar. Detta gav ofta spontana repliker och naturliga uttryck, som animatörerna sedan använde som utgångspunkt när de formade Setsukos ansiktsuttryck och rörelsemönster.[49][32]

Produktionskris

Takahata beskrev att produktionen bröt mot mer ortodoxa arbetsmetoder. Schemat var pressat och det fanns inte tid att utveckla en helt ny stil från grunden.[32] Allt eftersom arbetet fortskred ökade belastningen på teamet. Filmen växte från den planerade speltiden till drygt en och en halv timme. Detta skapade arbetsförseningar och man började göra avkall på moment som tidigare hade möjliggjort hög kvalitet: research och experiment trängdes undan av ren produktionspress. Centrala produktionssteg reducerades, och animatörerna fick i större utsträckning arbeta direkt från storyboard utan mellanled, samtidigt som Takahatas detaljkrav låg kvar på samma nivå. För att hinna deadlines ströks också redan storyboardade scener.[50]

Till slut stod det klart att filmen inte skulle bli helt färdig i tid. Relationerna mellan Takahata och samproducenterna försämrades, särskilt gentemot Hara, som från början varit skeptisk till dubbelvisningarna. Försök att skjuta upp premiären avvisades av Shinchosha, vilket ytterligare låste situationen. Takahata drog sig periodvis undan arbetet, och i dialog med Suzuki lyfte han fram ett historiskt exempel från Paul Grimaults produktion av La Bergère et le Ramoneur (1953), där regissörens kontroll över filmen försvagades på grund av deadlines och producentbeslut. Han undersökte om en liknande juridisk eller formell markering skulle vara möjlig även här, men någon sådan lösning bedömdes inte genomförbar i sammanhanget.[51][22][45] När premiären närmade sig uppgavs Miyazaki ha presenterat tekniska förslag för hur animations- och färgläggningsarbetet skulle kunna effektiviseras för att filmen skulle hinna bli klar. Suzuki godkände hans förslag, men situationen var då redan så pass pressad att filmen inte gick att "rädda" på det sättet.[45]

Filmen lanserades enligt plan men med två scener som saknade färgläggning, vilket produktionsteamet tvingades åtgärda efter filmens premiär.[45][2][51] Detta uppfattades inte som ett avsiktligt stilgrepp utan som en nödlösning, och framställdes som något exceptionellt och pinsamt i branschen vid tidpunkten.[45][51] Takahatas professionella rykte tog skada och hans möjligheter att få nya uppdrag i animationsvärlden försvårades. Vändningen kom när Miyazaki i praktiken återintegrerade honom genom att han erbjöd honom producentstöd till Takahatas nästa långfilmsprojekt, Minnen av igår (1991).[51]

Musik

Filmens musik komponerades av Michio Mamiya, som tidigare har gjort musiken för Takahatas långfilmer Solprinsen Hols äventyr (1968) och Cellisten Gorsch (1982).[52] Mamiyas uppgift var att skapa en atmosfär som för lyssnaren ligger nära barnens upplevelsevärld, snarare än att låta naturbilder dominera i pastoral mening. Ett återkommande tema i musiken var att bygga en känsla av något ofullbordat och obearbetat, för att på så vis kunna ligga nära berättelsens sorgemotiv.[52] Filmen innehåller också en inspelning av sången "Home! Sweet Home!", framförd av koloratursopranen Amelita Galli-Curci.[53]

Soundtrackalbumet Grave of the Fireflies Soundtrack Collection (japanska: 火垂るの墓 サウンドトラック集?, Hotaru no Haka Saundotorakku Shū) gavs först ut den 5 april 1997 av Studio Ghibli Records och Tokuma Japan Communications, och återutgavs senare den 25 juni 1998 av Animage. Utgåvan är inte upplagd som en samling fristående musikspår, utan innehåller musik och dialog i den form de förekommer i filmen.[54]

Ett ytterligare album, Grave of the Fireflies Image Album Collection (japanska: (火垂るの墓 イメージ・アルバム集?, Hotaru no Haka Imeji Arubamu Shū), gavs också först ut den 5 april 1997 av Studio Ghibli Records och Tokuma Japan Communications, och återutgavs den 25 november 1997 av Animage.[55]

Distribution

Filmens internationella distribution skedde gradvis och oregelbundet, i takt med att utländska aktörer började uppmärksamma Studio Ghiblis kvalitet och att en mer sammanhållen distributionsstrategi växte fram.[56] Filmen visades vid Annecys internationella festival för animerad film 1991 på rekommendation av René Laloux, och i juni 1996 förekom den vid ett kulturellt sammanhang kring G7-mötet i Lyon, vilket tidigt signalerade att den kunde läsas in i en bredare kanon av krigsfilm.[56] Filmen hade senare exklusiv visning den 6 december 2008 på konstmuseet Freer Gallery of Art i Washington, D.C.,[57] samt den 10 och 11 augusti 2025 i Hiroshima som en del av 80-årsdagen av stadens atombombning.[58] Filmen har visats på utvalda nordamerikanska biografer under 2018 och 2025 som en del av "Studio Ghibli Fest".[59][60][61]

Den första större japanska TV-visningen ägde rum den 11 augusti 1989 och nådde en hög tittarandel, varefter återkommande TV-sändningar utvecklades med ungefär tvåårig rytm, ofta i anslutning till minnesperioden kring Japans kapitulation den 15 augusti.[62] I Japan placerades filmen därmed återkommande i bästa sändningstid och kopplades allt tydligare till offentlig krigserinran.[62] I Sverige sändes filmen återkomande mellan 1999 och 2000 samt under 2008 på betal-TV-kanalen Canal+ med sidokanaler.[63]

I Nordamerika gavs filmen ut som textad VHS av Central Park Media den 2 juni 1993.[64] Senare den 1 september 1998 släpptes en DVD-utgåva med två skivor från samma bolag, där den första innehöll både en engelsk dubbning (producerad av Skypilot Entertainment) och originalversionen på japanska med engelska undertexter.[9] Den andra skivan innehöll bland annat en tillbakablick på originalförfattaren samt intervjuer med Takahata och Roger Ebert.[32][65] Efter Central Park Medias konkurs och likvidation den 27 april 2009 tog ADV Films över de nordamerikanska rättigheterna och återutgav filmen på DVD den 7 juli 2009.[66] När ADV Films lades ned och omstrukturerades den 1 september 2009,[67] övertogs filmen av efterföljaren Sentai Filmworks, som gav ut en restaurerad DVD den 6 mars 2012 och även aviserade digital distribution.[68] En Blu-ray-utgåva släpptes den 20 november 2012, med en ny engelsk dubbning producerad av Seraphim Digital.[69][10] I Storbritannien gav StudioCanal ut filmen på Blu-ray den 1 juli 2013, och Madman Entertainment släppte den i Australien och Nya Zeeland.[70] Eldflugornas grav är en av få Studio Ghibli-filmer som Disney och senare GKIDS inte har nordamerikanska distributionsrättigheter till.[71][72] En förklaring är att filmen producerades av Shinchosha istället för det dåvarande moderbolaget Tokuma Shoten. Disney äger dock de asiatiska distributionsrättigheterna (inklusive i Japan, Kina och Taiwan).[72] En svensktextad DVD släpptes i Sverige av Ozon Media AB den 27 januari 2006.[73]

Under hösten 2024 fick filmen en ny våg av internationell uppmärksamhet i och med att filmen för första gången gjordes tillgänglig för global strömning. Strömningen skedde via Netflix och omfattade merparten av världen, över 190 länder, men utan Japan vid lanseringen, och inkluderade en ny engelsk dubbning av Dubbing Brothers.[74][9] Shinchosha hade tidigare främst tillåtit enstaka utlandsvisningar och begränsade arrangemang, men ändrade sin hållning efter att ha sett hur väl filmen togs emot i internationella sammanhang, bland annat i anslutning till filmfestivalen i Cannes 2024 där Studio Ghibli uppmärksammades.[75] Filmen släpptes för strömning i Japan i juli 2025.[76]

Mottagande

Kommersiell respons

Den gemensamma biolanseringen av Eldflugornas grav och Min granne Totoro ägde rum i Japan den 16 april 1988, vid en tidpunkt som låg mellan skollov och den längre helgperioden Golden Week.[77] Lanseringsfönstret, tillsammans med andra faktorer, har ansetts ha bidragit till att dubbelvisningen fick ett relativt svagt publikt genomslag inledningsvis.[22] Under de första fem veckorna uppgavs omkring 450 000 personer ha sett båda filmerna.[77] En återlansering i augusti 1988 höjde de sammanlagda intäkterna till cirka 980 miljoner yen.[77] Vid slutet av biolanseringen hade filmerna spelat in sammanlagt 1,17 miljarder yen, varav 588 miljoner yen i distributionsintäkter,[78] vilket Toshio Suzuki såg som ett misslyckande.[22] Resultatet uppfattades i branschen som tillräckligt nedslående för att vissa kommentatorer talade om att studions framtid var osäker, samtidigt som arbetet redan fortsatte med nästa långfilm, Kikis expressbud (1989), som inledde en period av tydligare kommersiella framgångar för Studio Ghibli.[77]

Filmen hade begränsade intäkter internationellt. Under "Studio Ghibli Fest" 2018 spelade filmen in 516 962 dollar i nordamerikanska biografer.[79] Mellan 2024 och 2025 hade filmen distribution i fyra andra länder, där den spelade in 3 406 796 dollar i Vietnam, 717 481 dollar i Italien, 37 909 dollar i Colombia samt 7,494 dollar i Australien.[80] Förlaget Shinchosha uppgav att filmen under en månad visades på 200 biografer i Vietnam och sågs av över 84 000 personer, vilket har satts i samband med att vietnamesiska krigsminnen kan ha bidragit till det starka mottagandet.[76]

Kritisk respons

Eldflugornas grav fick övervägande positiva recensioner. På Rotten Tomatoes har filmen 100 % i betyg baserat på 50 recensioner, och rankas som en av webbplatsens högst rankade animefilmer genom tiderna.[81] Webbplatsens kritiska konsensus lyder följande: "Grave of the Fireflies (Eldflugornas grav) är en djupt tragisk antikrigsskildring, och räknas till en av Studio Ghiblis mest storslagna och gripande verk."[82][en 1] På Metacritic fick filmen betyget 94 av 100, baserat på 16 recensioner.[83]

Ben Sherlock från Screen Rant framhöll Eldflugornas grav som ett mästerverk genom att filmen förenar medkännande berättande, symboliskt djup och vacker animation till en ovanligt drabbande skildring av krigets mänskliga konsekvenser.[84] Glenn Kenny beskrev i The New York Times filmen som en av de mest omvälvande och gripande animerade filmerna som gjorts, och framhöll den samtidigt som en av filmhistoriens främsta skildringar av ungdom i en likgiltig värld.[85] Steve Rose beskrev i The Guardian filmen som ett animerat mästerverk och en lika gripande krigsskildring som spelfilm, särskilt genom filmens osentimentala närhet till syskonens lidande och kontrasten mellan vardaglig skönhet och fördjupad tragedi.[86] Tasha Robinson från The A.V. Club beskrev Eldflugornas grav som en vacker men djupt plågsam och starkt humaniserande klassiker, där Takahata genom Seita och Setsukos tragedi skildrar inte bara krigets följder utan också mänsklig själviskhet och stolthetens ödesdigra konsekvenser.[87] Peer Schneider från IGN beskrev filmen som en ovanligt realistisk och djupt gripande antikrigsfilm inom anime, där Takahatas återhållsamma men känslostarka berättande, livfulla rollfigurer och poetiska bildspråk gör filmen till ett viktigt verk.[88] Mats Bråstedt från Expressen konstaterade att filmen är en "[…] berättelse om okuvlig syskonkärlek, ett humanistiskt upprop […]" och att utgivningen av denna vid recensionstillfället 18 år gamla film "[…] kan bara rubriceras som en kulturgärning."[89] Mattias Blomberg från svenska Moviezine beskrev filmen som ett mästerverk, eftersom den förenar en plågsamt stark och mänsklig skildring av barns utsatthet i krig med nyanserat manusarbete, känslomässig precision, uttrycksfull animation, verkningsfull färgsättning samt röstskådespeleri och musik av hög konstnärlig nivå.[90]

Filmkritikern Roger Ebert (2006) ansåg att Eldflugornas grav hör hemma bland de främsta krigsfilmerna.[47]

Roger Ebert framhöll Eldflugornas grav som ett ovanligt drabbande krigsdrama, då den omprövar föreställningar om animation som ett främst barn- och familjeinriktat medium. Han kallar den "en kraftfull dramatisk film som råkar vara animerad", och ansåg att den når bortom tårar till verklig sorg.[47] Berättandet beskrivs som återhållsamt och rakt, med drag av neorealism: fokus ligger på vardagliga handlingar, tystnader och gradvis tilltagande nöd snarare än på melodramatiska effekter. Ebert avslutade med att filmen förtjänar större spridning och menade att den hör hemma bland de främsta krigsfilmerna; han kommenterade att filmen "på ett känsomässigt plan är den mest realistiska animerade filmen jag någonsin sett".[47][en 2] Filmkritikern Ernest Rister framställde filmen som ett avgörande exempel på animationens förmåga att bära ett fullödigt, vuxet drama. I hans läsning visar filmen att animation inte behöver efterlikna fotografisk realism för att upplevas som mänskligt sann; i stället uppstår realismen genom beteenden, känslomässig precision och hur figurerna agerar i konkreta situationer, och jämförde den med Steven Spielbergs historiska dramafilm Schindler’s List (1993).[91]

Chris Cabin från Slant Magazine beskrev Eldflugornas grav som en mycket stark och humanistisk krigsskildring, men antydde att filmen inte når full pott främst därför att dess animerade form och den varma, högtidliga efterlivsramen kan uppfattas som ett visst känslomässigt skyddande grepp, vilket gör verkets brutalitet mindre direkt än i de allra mest kompromisslösa mästerverken.[92] Mike Massie från Gone With The Twins ansåg att filmen, trots sitt historiska och känslomässiga allvar, inte blir tillräckligt konstnärligt särpräglad eller oförglömlig för att kunna stå ut gentemot andra krigsfilmer.[93]

Publikens respons

Takahata har kommenterat publikreaktionerna vid filmens japanska premiär.[32] Enligt honom påverkades vissa tittare starkt av i vilken ordning de såg filmerna i dubbelvisningen tillsammans med Min granne Totoro. De som såg Totoro först kunde ha svårare att ta till sig den mörkare berättelsen i Eldflugornas grav, medan de som såg Eldflugornas grav först tog emot filmen mer direkt. Trots farhågor blev filmen både uppmärksammad och uppskattad, även om mottagandet var sammansatt. Takahata antydde också att reaktionerna visade en förändrad syn på animation, eftersom genrens räckvidd uppfattades som bredare efter verk av detta slag.[32] Christopher Runyon har framhållit att kopplingen mellan filmerna först kan verka svår att förstå, men att de vid närmare betraktelse delar ett tematiskt intresse för barndom, fantasi och utsatthet. Skillnaden ligger enligt honom i utgången: medan Totoro erbjuder en mer hoppfull och andligt tröstande skildring av svårigheter, visar Eldflugornas grav hur oskulden gradvis bryts ned i en miljö präglad av krig, hunger och social hårdhet.[17]

Filmen har samtidigt kritiserats från uttalat Japanfientliga håll, särskilt av tittare i regioner som drabbades av den japanska arméns invasioner under Stillahavskriget. Kritiker i Kina har exempelvis hävdat att filmen kan uppfattas som att den tonar ned Japans krigsförbrytelser och invasioner under kriget.[94] Särskilt i Sydkorea har det framförts att filmen, trots att Japan var angriparstat, framställer japaner som krigsoffer. I ett klimat av växande antijapanska stämningar sköts en planerad biovisning i Sydkorea 2005 därför upp på obestämd tid, och filmen fick biopremiär där först 2014.[95]

Utmärkelser

Filmen uppmärksammades med ett antal utmärkelser till Takahata. År 1989 mottog han specialpriset vid det japanska Blue Ribbon Awards.[96] Vid Chicago International Children's Film Festival 1994 tilldelades han både juryns pris för animation (Animation Jury Award) och Barnets rättigheter-priset (Rights of the Child Award).[97]

Teman

Krigsskildring, offernarrativ och minneskultur

Kobe efter 1945 års flygbombningar. Fotografi daterat 10 december 1945.

Eldflugornas grav har ofta tolkats både som en krigsskildring och som ett verk om minne, ansvar och social upplösning. Filmens tillkomst och mottagande har satts in i ett bredare japanskt efterkrigssammanhang, där frågor om pacifism, skuld, offerperspektiv och historiskt minne länge varit omdiskuterade.[98][99][100][19] Efter kriget präglades det offentliga samtalet i Japan av den allierade ockupationsmaktens censur och reformer. Samtidigt kom ansvaret för kriget i stor utsträckning att knytas till ett begränsat antal ledare, medan kejsaren Hirohito gavs immunitet. Detta bidrog till ett narrativ där stora delar av befolkningen kunde se sig som vilseledda snarare än medansvariga.[98] Under Kalla kriget förenades detta med militär normalisering och bildandet av Japans självförsvarsstyrkor, något som har beskrivits som en motsägelsefull efterkrigsutveckling.[98] Under 1980-talet skärptes konflikterna kring minnet av kriget ytterligare, bland annat i debatter om Yasuhiro Nakasone, skolböcker och Yasukuni Jinja. Samtidigt gav Hirohitos sena regeringsår krigsfrågorna en ny symbolisk betydelse.[101][99]

Filmen har även tolkats inom ramen för efterkrigstidens japanska offernarrativ. Racel har framhållit att verket ofta kritiserats för att inte tydligt behandla Japans roll som angripare, men menar att det bör förstås utifrån ett efterkrigsperspektiv där vanliga civila uppfattades som offer för ett militaristiskt system. I denna läsning blir Seita och Setsuko offer för bombningar, föräldraförlust, hunger, social utsatthet och ett samhälle där medkänslan brutits ned av extrem knapphet och ständig närhet till döden.[102] Wendy Goldberg har på liknande sätt beskrivit filmen som ett verk som både skildrar civilt lidande och problematiserar hur efterkrigstidens Japan mindes kriget. Hon menar att filmen förenar empati med kritik av nationalism, självbedrägeri och föreställningar om en ”normalitet” som döljer trauman och ansvar.[103][104] Roger Ebert har vidare lyft fram att filmen prövar åskådarens förmåga att se civila som människor snarare än som en anonym fiende, särskilt i skildringen av brandbombningarnas avhumaniserande verkan.[65]

I detta sammanhang har filmen också placerats i en längre japansk tradition av verk som skildrar civila erfarenheter av 1945 och används för att föra vidare minnen mellan generationer. Racel framhåller att författare, filmskapare och pedagoger efter kriget aktivt bevarade minnet av bombningar, hunger och civilt lidande för att motverka militarism, och att Eldflugornas grav utgör en del av denna tradition.[15] Samtidigt har Alex Dudok de Wit påpekat att anime länge i stor utsträckning undvek kriget som direkt motiv, även om teman kring krig och atombomberna blev tydligare från 1970-talet och framåt. Mot denna bakgrund har produktionen av Eldflugornas grav beskrivits som ett viktigt steg i framväxten av en mer uttalat krigsrelaterad anime.[105] Takahatas återupptäckt av den japanska propagandafilmen Momotarō: Umi no Shinpei (1945) och hans oro över historielöshet bland yngre generationer har också lyfts fram som en del av bakgrunden till projektet.[106]

Både Akiyuki Nosakas förlaga och Takahatas film har tolkats som tydligt präglade av personliga krigserfarenheter. Nosaka beskrev sitt skrivande som förbundet med skuld, idealisering och självanklagelser efter systerns död, och återkom till att överlevnaden under kriget hade inneburit handlingar som han senare fördömde hos sig själv.[25] Takahata framhöll samtidigt att animation kunde användas för att skildra 1945 års krigshändelser och vardagschock utan att framställningen blev spektakulär.[25][107] Enligt de Wit hänger detta samman med filmens återhållsamma men detaljrika realism, där animationen används för att gestalta materiell förstörelse, hunger och social kyla med stor precision.[34] Hannah Rose har också framhållit att filmens genomslag delvis beror på kontrasten mellan Studio Ghiblis mjuka, barnnära bildspråk och det brutala innehållet, där stiliserade gestalter rör sig i detaljrika miljöer präglade av brand, svält och död.[108]

Antikrigsmotiv, socialt ansvar och eldflugor

Eldflugor är i filmen bland annat en symbol för livets flyktighet. Mizuno Toshikatas "Eldflugejakt: Kvinnor från Tenmei-eran", 1891.

En central tolkningsfråga kring filmen är om den bör förstås som en antikrigsfilm.[17] I västerländsk reception har den ofta lästs på detta sätt, eftersom den skildrar krigets följder för civila snarare än nationellt hjältemod. Takahata avvisade dock själv återkommande denna etikett. I stället framhöll han att han ville skildra hur syskonens liv går under till följd av isolering från samhället och bristande samspel med omgivningen, samt väcka eftertanke, särskilt hos yngre vuxna.[25][2] Han beskrev också krigstidens Japan som ett starkt repressivt samhälle, där Seitas försök att skapa en sluten och ”ren” familjegemenskap med Setsuko utanför samhället framställs som omöjligt och i längden katastrofalt.[25][2][16] I en intervju 2015 problematiserade Takahata även föreställningen att skildringar av lidande i sig kan förhindra framtida krig. Enligt honom kan sådana berättelser också omtolkas inom en retorik om ”nödvändigt självförsvar”.[109] Daisuke Akimoto och Masako Racel har samtidigt tolkat Eldflugornas grav som ett verk som kan användas i fredsundervisning och som underlag för samtal om kollektiva minnen av andra världskriget.[110][111] Med utgångspunkt i Johan Galtungs våldstypologi analyserade Akimoto syskonens öde som en följd av samverkande former av fysiskt, psykologiskt och strukturellt våld i krigstidens Japan.[110] Enligt honom skildrar filmen inte bara bombningarnas direkta förstörelse, utan också vuxenvärldens försummelse och ett samhälleligt sammanbrott som lämnar krigsföräldralösa barn utan tillräckligt skydd. Han menade därför att filmen, i pedagogisk mening, kan läsas som en antikrigsskildring genom sitt fokus på civila barns utsatthet och krigets sociala konsekvenser.[112]

Flera kommentatorer har betonat filmens sociala och moraliska dimensioner snarare än ett entydigt politiskt budskap. Kambole Campbell, Hannah Rose samt Stephen M. Colbert och Shawn S. Lealos har framhållit att tragedin inte bara orsakas av bombningarna, utan också av social upplösning, stolthet, bristande samarbete och vardaglig likgiltighet. Seita försöker skydda Setsuko och bevara hennes oskuld, men hans handlande framstår samtidigt delvis som självdestruktivt, medan vuxenvärlden inte förmår hjälpa barnen.[100][108][19] Oliver Jia har vidare, med stöd i de Wits analys, hävdat att Takahatas avsikt till stor del gick förlorad i mottagandet, eftersom publiken främst reagerade med sorg över barnens öde snarare än med den självreflektion om socialt ansvar som regissören ville väcka. Enligt Jia gör filmens tvetydighet dock att flera tolkningar av skuld och ansvar är möjliga.[16]

Eldflugemotivet har en central plats i tolkningarna av filmen. Eldflugorna framstår som kortvariga ljuspunkter i barnens vardag, men kopplas samtidigt till brandbomber, eldstormar och död. Därmed blir de en symbol för både skönhet och förstörelse.[100][108] Olle Sjögren har satt detta i samband med mono no aware (japanska: 物の哀れ?, "ljuva sorglighet"), den japanska estetiska erfarenheten av det skönas förgänglighet. Enligt honom omformar Takahata detta motiv till ett uttryck som också rymmer historiskt trauma och sorg över oskyldiga offer. Eldflugorna blir därmed inte bara en poetisk bild, utan också ett minnesmotiv för barnens liv och död.[107] Goldberg har på liknande sätt beskrivit eldflugorna som minnesbärare för döda krigsbarn och som en symbolisk länk mellan naturens skönhet och militär teknologi.[113] I en mer ritual- och minnesinriktad tolkning har David C. Stahl framhållit att filmens spökram, plåtburken med Setsukos aska och motivet med de obevakade döda kan förstås i relation till föreställningar om muenbotoke (japanska: 無縁仏?, "död person utan anhöriga") samt symboliska former av pacificering och begravning av de döda. I denna läsning blir filmen själv en visuell och känslomässig begravningsakt för liv som saknat social förankring och värdig sorg.[114]

Eftermäle

Minnesmärke tillägnad Eldflugornas grav i staden Nishinomiyas "jordbävningsminnespark".

Eldflugornas grav har sedan dess premiär mötts av stark uppskattning från kritiker och etablerade filmskapare.[77] Den erfarne animatören Yasuji Mori framhöll särskilt gestaltningen av Setsuko som anmärkningsvärd i termer av "skådespeleri" i animation. Även Akira Kurosawa berömde filmen, men uppges ha adresserat sitt beröm till Hayao Miyazaki i tron att han var regissören, vilket i sig speglar den tidiga sammanblandningen av studions profiler. Miyazaki uttryckte samtidigt invändningar mot vissa sociala och psykologiska antaganden i huvudpersonens agerande, men kom senare att betrakta filmen som regissörens huvudarbete. Författaren Nosaka beskrev sin första visning som en upplevelse som återaktiverade hans krigsminnen med stor intensitet.[77]

Filmen har placerats högt på flera uppmärksammade topplistor över de bästa animerade filmerna genom tiderna. Den japanska filmtidskriften Kinema Junpo röstade fram den som en av årets främsta filmer, medan Totoro toppade samma omröstning.[77] Den rankades som nummer 37 på tidskriften Rolling Stones lista över "40 Greatest Animated Movies Ever",[115] på nummer 12 på tidskriften Total Films lista över "50 Greatest Animated Movies",[116] liksom på nummer 9 på Colliders lista över "25 Greatest Animated Movies of All Time".[117] På Collider rankas filmen även på nummer 1 i deras lista "10 Most Soul-Crushing Movies of All Time",[118] samt på nummer 2 i listan "10 Heaviest War Movies of All Time".[119] Den placerades som nummer 15 på Time Outs lista över "100 Best Animated Movies Of All-Time",[120] liksim på nummer 10 på deras lista över "50 Greatest World War II Movies".[121] Vidare rankades filmen som nummer 6 på Empires lista över "Top 10 Depressing Movies",[122] samt på nummer 5 på deras lista över "30 Best Anime Movies Ever Made".[123] Den placerades också som nummer 19 på Wizard's Animes lista över "Top 50 Anime released in North America".[124] USA Today placerade filmen som etta på sin lista över de 100 bästa animerade filmerna genom tiderna.[125] År 2022 rankades filmen som nummer 225 på Sight & Sounds lista "The Greatest Films of All Time" och var då en av endast tre animerade filmer som återfanns bland de 250 högst placerade, tillsammans med Min Granne Totoro (nummer 72) och Spirited Away (nummer 75).[126] I en undersökning som japanska NHK genomförde år 2000 uppgav yngre vuxna i stor utsträckning att film mer än andra medier hade format deras bilder av kriget, och Eldflugornas grav samt Barefoot Gen (1983) nämndes särskilt ofta. I en senare enkät i tidskriften Aera placerades Eldflugornas grav dessutom bland de verk som oftast angavs framkalla tårar.[127]

Filmens bredare genomslag etablerades i stor utsträckning utanför biografvisningarna.[2] Parallellt med filmens exponering i TV visades den ofta i japanska skolor, där elevernas reaktioner i hög grad kretsade kring en allmän uppfattning om krigets tragik.[127] Med tiden, i takt med att Studio Ghiblis ställning stärktes, blev filmen en etablerad referens i populärkulturen och en viktig del av yngre generationers föreställningar om kriget.[127] Filmen gav också upphov till parodier, fanläsningar och olika former av kringprodukter, däribland en uppmärksammad minnesutgåva av Sakumas karamellburk. Vissa miljöer som förknippas med filmens ikonografi blev även turistmål.[127] I Nishinomiyas jordbävningsminnespark restes år 2020 ett minnesmärke för originalberättelsen, vars byggkostnader delvis finansierades genom donationer. Invigningsceremonin hölls den 7 juni samma år. På minnesmärkets framsida står inskriptionen: Platsen där novellen Eldflugornas grav föddes.[ja 2] Nishinomiya jordbävningsminnespark ligger nära dammen Niteko-ike, som var en av berättelsens miljöer.[128][129]

Efter filmens premiär växte undergenren "krigsanime" i Japan, bland annat i samband med de många femtioårsminnena av Stillahavskriget under 1990-talet. Flera senare filmer påverkades av Takahatas berättarstruktur och bildspråk, men hade ofta lägre budget och en annan historietolkning än Eldflugornas grav.[130] Genren kom samtidigt att omfatta flera ämnen. Exempelvis skildrades brandbombningen av Tokyo i Garasu no Usagi (2005), evakueringen av stadsbarn i Kayoko's Diary (1991), repatrieringen från Japans kolonier i Ohishisama no rêru och Sovjetunionens annektering av Kurilerna i Jobanni no shima. Atombomberna, särskilt Hiroshima, var också ett återkommande motiv.[130] Många av filmerna fokuserade på hemmafronten och utgick från barns perspektiv, delvis eftersom flera förlagor bestod av barndomsmemoarer. Detta kunde samtidigt bidra till att frågor om ansvar och delaktighet tonades ned, eftersom huvudpersonerna oftast framställdes som oskyldiga. När vuxna stod i centrum skildrades de ofta som civila och som starkt självuppoffrande, exempelvis i Nagasaki 1945: Anjerasu no kane (2005).[130]

Uppföljare och spelfilmer

Efter filmens framgångar planerade Takahata att skapa en uppföljande långfilm med besläktad tematik, men förlagd till 1939 i början av Stillahavskriget. Projektet hade arbetsnamnet Border 1939 och byggde på romanen The Border av Shin Shikata. Handlingen skulle ha kretsat kring en japansk tonåring från det koloniala Seoul som ansluter sig till en antijapansk motståndsgrupp i Mongoliet. Filmen var avsedd som en kritik av japansk imperialism, ett motiv som endast berörs indirekt i Eldflugornas grav. Takahata färdigställde en fullständig synopsis (senare återtryckt i hans bok Thoughts While Making Movies), men projektet lades ned innan produktionen påbörjades, i spåren av händelserna på Himmelska fridens torg 1989. Enligt uppgifter vände den japanska opinionen då kraftigt mot Kina, och studions distributör bedömde att en film delvis förlagd dit skulle innebära en för stor risk.[131][132][133]

I Japan producerade Nippon Television en bearbetning i form av en TV-film i spelfilmsformat som en del av uppmärksammandet av 60-årsdagen av andra världskrigets slut.[134] Filmen sändes den 1 november 2005.[135] Liksom den animerade filmen följer TV-versionen två syskon som försöker överleva krigets sista månader i Kobe. Till skillnad från den animerade versionen berättas historien dock ur kusinen Natsus perspektiv (fastern Hisakos dotter), och den tematiserar hur krigets påfrestningar kan förvandla en i grunden välvillig person till någon som uppträder hårt och känslokallt.[134] Hōshi Ishida medverkar i rollen som Seita medan Mao Sasaki spelade som Setsuko, Nanako Matsushima som fastern Hisako och Mao Inoue som kusinen Natsu (och även kusinens sondotter Keiko).[135] En andra spelfilmsversion hade japansk premiär den 5 juli 2008. I denna version spelas Seita av Reo Yoshitake, Setsuko av Rina Hatakeyama, fastern av Keiko Matsuzaka och barnens mor av Seiko Matsuda.[136]

Referenser

Anmärkningar

  1. ↑ Seitas och Setsukos andliga närvaro fungerar som en ramberättelse, där de följer och iakttar filmens händelser i efterhand.[2]
  2. ↑ I filmen sägs det att Seitas och Setsukos far var kapten på den japanska kryssaren Maya. Maya var ett riktigt fartyg som sjösattes den 8 november 1930 och sänktes av en amerikansk ubåt den 23 oktober 1944 i slaget vid Leytebukten.[6]
  3. ↑ Nyckeltecknare: Gör de viktigaste teckningarna i en rörelse. Det är nyckeltecknaren som bestämmer hur en figur rör sig och vilket uttryck den har vid olika ögonblick. Mellantecknare: Fyller i teckningarna mellan nyckeltecknarens bilder så att rörelsen blir mjuk och sammanhängande. Färgläggare: Lägger färg på figurer och objekt enligt filmens färgmodell. Bakgrundstecknare: Skapar miljöerna bakom figurerna. Bakgrunden fungerar som filmens "scenografi".

Noter

  1. ↑ Hooks 2005, sid. 68–70.
  2. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Hiraoka, Taeko; Aoki, Miki (23 maj 2025). ”悲惨だけの泣ける映画は「無力」 火垂るの墓、貫いたリアリティー (En tårdrypande film som skildrar elände som ’maktlöshet’ – Eldflugornas grav och den konsekventa realismen)” (på japanska). Asahi Shimbun. Arkiverad från originalet den 22 maj 2025. https://web.archive.org/web/20250522232336/https://www.asahi.com/articles/AST5P2PJ0T5PULLI015M.html. Läst 23 februari 2026.
  3. ↑ Hooks 2005, sid. 70–73.
  4. ↑ Hooks 2005, sid. 73–76.
  5. ↑ Hooks 2005, sid. 76–80.
  6. ↑ Hackett, Bob; Kingsepp, Sander (1997-2019). ”IJN MAYA: Tabular Record of Movement” (på engelska). Combinedfleet.com. Arkiverad från originalet den 24 juni 2003. https://web.archive.org/web/20030624185054/https://www.combinedfleet.com/maya_t.htm. Läst 12 februari 2026.
  7. ↑ Hooks 2005, sid. 80–83.
  8. ↑ Hooks 2005, sid. 83.
  9. 1 2 3 4 5 6 ”Grave of the Fireflies – English Dub (1998)” (på engelska). Anime News Network Encyclopedia. https://www.animenewsnetwork.com/encyclopedia/anime.php?id=213. Läst 2 februari 2026.
  10. 1 2 3 4 5 ”Grave of the Fireflies – English Dub (2012)” (på engelska). Anime News Network Encyclopedia. https://www.animenewsnetwork.com/encyclopedia/anime.php?id=213. Läst 2 februari 2026.
  11. 1 2 3 ”Netflix reveals new English dub cast for Grave of the Fireflies” (på engelska). Anime News Network. https://www.animenewsnetwork.com/news/2025-07-01/netflix-reveals-new-english-dub-cast-for-grave-of-the-fireflies/.210000. Läst 2 februari 2026.
  12. 1 2 3 4 de Wit 2021, sid. 7–8.
  13. 1 2 3 Stahl 2010, sid. 170–177.
  14. ↑ Vercamer, Indi (20 november 2022). ”Grave of the Fireflies: Why It's One Of The Saddest Films Ever Made” (på engelska). Movieweb. Arkiverad från originalet den 9 januari 2023. https://web.archive.org/web/20230109043525/https://movieweb.com/grave-of-the-fireflies-saddest-film/. Läst 22 februari 2026.
  15. 1 2 Racel 2009, sid. 56.
  16. 1 2 3 4 Jia, Oliver (8 maj 2021). ”Grave of the Fireflies: misunderstood masterpiece” (på engelska). Asia Times. Arkiverad från originalet den 7 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210507213804/https://asiatimes.com/2021/05/grave-of-the-fireflies-misunderstood-masterpiece/. Läst 22 februari 2026.
  17. 1 2 3 4 5 Runyon, Christopher (20 november 2013). ”The Studio Ghibli Retrospective: ‘Grave of the Fireflies’” (på engelska). Movie Mezzanine. Arkiverad från originalet den 23 november 2013. https://web.archive.org/web/20131123104749/https://moviemezzanine.com/studio-ghibli-retrospective-grave-of-the-fireflies/. Läst 26 februari 2026.
  18. ↑ Racel 2009, sid. 57.
  19. 1 2 3 Colbert, Stephen M.; Lealos, Shawn S. (26 september 2024). ”Grave Of The Fireflies Ending Explained” (på engelska). Screenrant. Arkiverad från originalet den 16 november 2023. https://web.archive.org/web/20231116021356/https://screenrant.com/grave-of-the-fireflies-ending-explained/. Läst 11 februari 2026.
  20. ↑ de Wit 2021, sid. 16–18.
  21. ↑ Sjögren 2004, sid. 30–31.
  22. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Shibuya, Yoichi (11 oktober 2013). ”Special Interview : Suzuki Toshio, Producer and Chairman, Studio Ghibli – Miyazaki Hayao and Takahata Isao Serving as the driver for two geniuses” (på engelska). Japan Policy Forum. Arkiverad från originalet den 17 september 2021. https://web.archive.org/web/20210917225111/https://www.japanpolicyforum.jp/culture/pt201310112034522905.html. Läst 26 februari 2026.
  23. ↑ de Wit 2021, sid. 18.
  24. 1 2 3 4 Nosaka, Akiyuki (1 september 1987). ”「アニメ恐るべし」小説新潮1987年9月号 (Anime är skräckinjagande)” (på japanska). Shincho Novels. Arkiverad från originalet den 31 maj 2024. https://web.archive.org/web/20240531213136/https://2lanewhitetop.web.fc2.com/gravetxt8.html. Läst 16 februari 2026.
  25. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Animericas redaktion (1994). ”Takahata and Nosaka: Two Grave Voices in Animation” (på engelska). Animerica 2 (11): sid. 6–11.
  26. 1 2 3 de Wit 2021, sid. 22.
  27. 1 2 de Wit 2021, sid. 19–20.
  28. 1 2 Odell & LeBlanc 2015, sid. 71–72.
  29. ↑ de Wit 2021, sid. 20.
  30. 1 2 3 Yamamura 2022, sid. 106.
  31. ↑ de Wit 2021, sid. 66, 99.
  32. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Takahata, Isao (regissör) (2002) (på japanska) (DVD). Isao Takahata on Grave of the Fireflies. [Videointervju]. USA: Central Park Media. Scenens tidpunkt: 0:00−17:48
  33. 1 2 3 4 ”Rare interview with Isao Takahata, co-founder of Ghibli” (på engelska). Studio Ghibli Movies. 21 september 2015. Arkiverad från originalet. https://web.archive.org/web/20150922011603/https://studioghiblimovies.com/rare-interview-with-isao-takahata-co-founder-of-ghibli/. Läst 2 februari 2026.
  34. 1 2 de Wit 2021, sid. 8.
  35. 1 2 Stahl 2010, sid. 186–189.
  36. ↑ Rumor 2007, sid. 350.
  37. 1 2 3 de Wit 2021, sid. 101–103.
  38. ↑ de Wit 2021, sid. 26.
  39. ↑ de Wit 2021, sid. 26–28.
  40. ↑ Fang, Sam (22 maj 2025). ”Evangelion Creator's Long-Lost Studio Ghibli Artwork Rediscovered After Nearly 40 Years” (på engelska). CBR. Arkiverad från originalet den 24 maj 2025. https://web.archive.org/web/20250524000515/https://www.cbr.com/evangelion-hideaki-anno-studio-ghibli-art/. Läst 19 februari 2026.
  41. ↑ de Wit 2021, sid. 25–26.
  42. 1 2 3 4 5 de Wit 2021, sid. 28–29.
  43. ↑ de Wit 2021, sid. 27.
  44. 1 2 Yamamura 2022, sid. 107.
  45. 1 2 3 4 5 Yonemitsu, Kazunari (22 oktober 2013). ”宮崎駿が企てた「火垂るの墓」クーデター計画 (Hayao Miyazakis planerade ’kupp’ för Eldflugornas grav)” (på japanska). Excite.co. Arkiverad från originalet den 13 april 2019. https://web.archive.org/web/20190413141348/https://www.excite.co.jp/news/article/E1382376043244/. Läst 26 februari 2026.
  46. ↑ de Wit 2021, sid. 29.
  47. 1 2 3 4 5 6 Ebert, Roger (19 mars 2000). ”Grave of the Fireflies” (på engelska). RogerEbert.com. Arkiverad från originalet den 8 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130508000911/https://www.rogerebert.com/reviews/great-movie-grave-of-the-fireflies-1988. Läst 7 februari 2026.
  48. ↑ de Wit 2021, sid. 29–30.
  49. ↑ de Wit 2021, sid. 30.
  50. ↑ de Wit 2021, sid. 30–31.
  51. 1 2 3 4 de Wit 2021, sid. 31.
  52. 1 2 Olivas, Diego (17 januari 2020). ”Michio Mamiya (間宮芳生): Grave of the Fireflies Image Album (火垂るの墓 イメージ・アルバム集) (1987)” (på engelska). FOND/SOUND. Arkiverad från originalet den 19 maj 2023. https://web.archive.org/web/20230519224229/https://www.fondsound.com/michio-mamiya-%E9%96%93%E5%AE%AE%E8%8A%B3%E7%94%9F-grave-of-the-fireflies-image-album-%E7%81%AB%E5%9E%82%E3%82%8B%E3%81%AE%E5%A2%93-%E3%82%A4%E3%83%A1%E3%83%BC%E3%82%B8%E3%83%BB%E3%82%A2%E3%83%AB/. Läst 13 februari 2026.
  53. ↑ de Wit 2021, sid. 101.
  54. ↑ ”Grave of the Fireflies Soundtrack Collection”. Vgmdb.net. Arkiverad från originalet den 20 november 2011. https://web.archive.org/web/20111120161955/https://vgmdb.net/album/19238. Läst 26 februari 2026.
  55. ↑ ”Hotaru no Haka Image Album Collection”. VGMdb.net. Arkiverad från originalet den 17 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130617123711/https://vgmdb.net/album/24632. Läst 26 februari 2026.
  56. 1 2 de Wit 2021, sid. 88.
  57. ↑ ”Gorgeous Entertainment Presents New Anime Masterpieces Film “Grave of the Fireflies” at the Freer’s Meyer Auditorium” (på engelska). Smithonian. 24 oktober 2008. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181008212058/https://www.si.edu/newsdesk/releases/gorgeous-entertainment-presents-new-anime-masterpieces-film-grave-fireflies-freer-s-meyer-a. Läst 26 februari 2026.
  58. ↑ Iikura-Gross, Ken (20 juli 2025). ”80 Years After WWII, Hiroshima Screens Grave of the Fireflies for Free to Anyone Under 25” (på engelska). Anime News Network. Arkiverad från originalet den 21 juli 2025. https://web.archive.org/web/20250721043621/https://www.animenewsnetwork.com/interest/2025-07-20/80-years-after-wwii-hiroshima-screens-grave-of-the-fireflies-for-free-to-anyone-under-25/.226486. Läst 26 februari 2026.
  59. ↑ ”Ticket Giveaway: ‘Grave of the Fireflies’ in Theaters August 12, 13, & 15!” (på engelska). Animation World Network. 30 juli 2018. Arkiverad från originalet den 2 augusti 2018. https://web.archive.org/web/20180802114251/https://www.awn.com/news/ticket-giveaway-grave-fireflies-theaters-august-12-13-15. Läst 15 mars 2026.
  60. ↑ ”Studio Ghibli Fest 2025 Continues With “Grave of the Fireflies” Oscar-Nominated Director Isao Takahata’s Acclaimed Historical War Drama Returns to the Big Screen Nationwide” (på engelska). Celluloid Junkie. Arkiverad från originalet den 6 eptember 2025. https://web.archive.org/web/20250906204039/https://celluloidjunkie.com/wire/studio-ghibli-fest-2025-continues-with-grave-of-the-fireflies-oscar-nominated-director-isao-takahatas-acclaimed-historical-war-drama-returns-to-the-big-screen-nationwide/. Läst 15 mars 2026.
  61. ↑ Zamora, Zach (4 april 2025). ”After Nearly 10 Years, Studio Ghibli's Saddest Movie Will Return to U.S. Theaters Soon” (på engelska). Screenrant. Arkiverad från originalet den 24 april 2025. https://web.archive.org/web/20250424192257/https://screenrant.com/studio-ghibli-movie-grave-of-the-fireflies-us-theaters/. Läst 15 mars 2026.
  62. 1 2 de Wit 2021, sid. 87.
  63. ↑ ”Eldflugornas grav”. Svensk mediedatabas. Arkiverad från originalet den 18 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150518070952/https://smdb.kb.se/catalog/search?q=eldflugornas+grav&x=0&y=0. Läst 26 februari 2026.
  64. ↑ ”Animerica” (på engelska). Animerica: Anime & Manga Monthly (Viz Media) 1 (4). juni 1993. ISSN 1067-0831.
  65. 1 2 Ebert, Roger (filmrecensent) (2002) (på engelska) (DVD). Film critic Roger Ebert on Grave of the Fireflies. [Videointervju]. USA: Central Park Media. Scenens tidpunkt: 0:00−12:18
  66. ↑ ”ADV Adds Grave of the Fireflies, Now and Then, Here and There - News” (på engelska). Anime News Network. 5 maj 2009. Arkiverad från originalet den 7 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090507083912/http://www.animenewsnetwork.com/news/2009-05-05/adv-adds-grave-of-the-fireflies-now-and-then-here-and-there. Läst 19 februari 2026.
  67. ↑ ”A.D. Vision Inc Sells ADV Films Assets, Anime Network, Amusement Park Media” (på engelska). Anime News Network. 1 september 2009. Arkiverad från originalet den 3 september 2009. https://web.archive.org/web/20090903043751/http://www.animenewsnetwork.com/press-release/2009-09-01/a.d-vision-inc-sells-adv-films-assets-anime-network-amusement-park-media. Läst 19 februari 2026.
  68. ↑ Martin, Theron (5 mars 2012). ”Review: Grave of the Fireflies: DVD – Remastered Edition” (på engelska). Anime News Network. Arkiverad från originalet den 5 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120305163809/http://www.animenewsnetwork.com/review/grave-of-the-fireflies/dvd-remastered-edition. Läst 19 februari 2026.
  69. ↑ ”Grave of the Fireflies Blu-ray” (på engelska). Blu-ray.com. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120818104859/https://www.blu-ray.com/movies/Grave-of-the-Fireflies-Blu-ray/51788/. Läst 26 februari 2026.
  70. ↑ ”Kiki's Delivery Service and Grave of the Fireflies Double Play Released Monday (Updated)” (på engelska). Anime News Network. 29 juni 2013. Arkiverad från originalet den 31 juli 2013. https://web.archive.org/web/20130731030537/http://www.animenewsnetwork.com/news/2013-06-29/kiki-delivery-service-and-grave-of-the-fireflies-double-play-released-monday. Läst 19 februari 2026.
  71. ↑ Lodge, Guy (20 november 2012). ”GKIDS extends its Studio Ghibli alliance to ‘Grave of the Fireflies’” (på engelska). Hitfix. Arkiverad från originalet den 4 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180704124250/https://uproxx.com/hitfix/gkids-extends-its-studio-ghibli-alliance-to-grave-of-the-fireflies/. Läst 15 mars 2026.
  72. 1 2 ”The Disney-Tokuma Deal” (på engelska). Nausicaä.net. Arkiverad från originalet den 11 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120211013558/http://www.nausicaa.net/miyazaki/disney/. Läst 19 februari 2026.
  73. ↑ ”Eldflugornas grav (1988)”. Svensk Filmdatabas. Arkiverad från originalet den 2 juli 2020. https://web.archive.org/web/20200702135255/http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=70418#companies. Läst 26 februari 2026.
  74. ↑ ”Studio Ghibli’s ‘Grave of the Fireflies’ Streams on Netflix on September 16” (på engelska). Netflix. 20 augusti 2024. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2024. https://web.archive.org/web/20240820030937/https://about.netflix.com/en/news/grave-of-the-fireflies-streams-september-16. Läst 26 februari 2026.
  75. ↑ Ogawa, Takahiro (26 oktober 2024). ”‘Grave of the Fireflies’ winning acclaim again decades later” (på engelska). The Asahi Shinbun. Arkiverad från originalet den 1 november 2024. https://web.archive.org/web/20241101142845/https://www.asahi.com/ajw/articles/15462181. Läst 19 februari 2026.
  76. 1 2 Ogawa, Takahiro (15 maj 2025). ”Japanese Netflix to add ‘Grave of the Fireflies,’ first Ghibli film” (på engelska). The Asahi Shimbun. Arkiverad från originalet den 15 maj 2025. https://web.archive.org/web/20250515110549/https://www.asahi.com/ajw/articles/15766366. Läst 26 februari 2026.
  77. 1 2 3 4 5 6 7 de Wit 2021, sid. 86.
  78. ↑ ”「となりのトトロ」都市伝説・トリビア トトロ=死神説、続編の存在、ジブリパークなど紹介 ('Min granne Totoro' – urbana legender och trivia: teorin om Totoro som dödsgud, förekomsten av en uppföljare, Ghibli Park med mera)” (på japanska). Eiga.com. 19 augusti 2022. Arkiverad från originalet den 19 augusti 2022. https://web.archive.org/web/20220819120558/https://eiga.com/news/20220819/20/. Läst 24 februari 2026.
  79. ↑ ”Grave of the Fireflies Grosses Domestic” (på engelska). Box Office Mojo. Arkiverad från originalet den 29 november 2025. https://web.archive.org/web/20251129150836/https://www.boxofficemojo.com/release/rl2634450433/. Läst 16 februari 2026.
  80. ↑ ”Grave of the Fireflies (1988) All Releases” (på engelska). Box Office Mojo. Arkiverad från originalet den 1 december 2024. https://web.archive.org/web/20241201220103/https://www.boxofficemojo.com/title/tt0095327/. Läst 16 februari 2026.
  81. ↑ ”100 Best Anime Movies of All Time, Ranked by Tomatometer” (på engelska). Rotten Tomatoes. Fandango. Arkiverad från originalet den 7 mars 2023. https://web.archive.org/web/20230307013519/https://editorial.rottentomatoes.com/guide/best-anime-movies/. Läst 22 februari 2026.
  82. 1 2 ”Grave of the Fireflies” (på engelska). Rotten Tomatoes. Fandango. Arkiverad från originalet den 29 december 2025. https://web.archive.org/web/20251229145009/https://www.rottentomatoes.com/m/grave_of_the_fireflies. Läst 12 februari 2026.
  83. ↑ ”Grave of the Fireflies (1988)” (på engelska). Metacritic. CBS Interactive. Arkiverad från originalet den 13 december 2020. https://web.archive.org/web/20201213003148/https://www.metacritic.com/movie/grave-of-the-fireflies-1988/. Läst 12 februari 2026.
  84. ↑ Sherlock, Ben (11 augusti 2025). ”Grave Of The Fireflies Review: This Might Be The Saddest Movie I've Ever Seen, But It's A Masterpiece Everyone Should Watch” (på engelska). Screen Rant. Arkiverad från originalet den 22 februari 2026. https://web.archive.org/web/20260222120531/https://screenrant.com/grave-of-the-fireflies-movie-review/. Läst 22 februari 2026.
  85. ↑ Kenny, Glenn (3 januari 2019). ”‘Grave of the Fireflies’ Review: A Pioneering Animated Classic” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 3 januari 2019. https://web.archive.org/web/20190103224647/https://www.nytimes.com/2019/01/03/movies/grave-of-the-fireflies-review.html. Läst 22 februari 2026.
  86. ↑ Ross, Steve (23 maj 2013). ”Grave of the Fireflies – review” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 28 november 2017. https://web.archive.org/web/20171128172149/https://www.theguardian.com/film/2013/may/23/grave-of-the-fireflies-review. Läst 22 februari 2026.
  87. ↑ Robinson, Tasha (10 november 2002). ”Grave Of The Fireflies: Collector's Series” (på engelska). The A.V. Club. Arkiverad från originalet den 3 december 2017. https://web.archive.org/web/20171203192217/https://film.avclub.com/grave-of-the-fireflies-collectors-series-1798197952. Läst 22 februari 2026.
  88. ↑ Schneider, Peer (11 november 2002). ”Grave of the Fireflies” (på engelska). IGN. Arkiverad från originalet den 2 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130602131654/https://www.ign.com/articles/2002/11/11/grave-of-the-fireflies. Läst 22 februari 2026.
  89. ↑ Bråstedt, Mats (2006-03-10). "Japansk anime av högsta klass". Expressen. Läst 28 oktober 2012.
  90. ↑ Blomberg, Mattias (15 september 2024). ”Plågsamt och djupt rörande om barn i krig”. Moviezine. Arkiverad från originalet den 28 mars 2025. https://web.archive.org/web/20250328201511/https://www.moviezine.se/recensioner/plagsamt-och-djupt-rorande-om-barn-i-krig. Läst 22 februari 2026.
  91. ↑ Rister, Ernest. ”GRAVE OF THE FIREFLIES (Hotaru no Haka)” (på engelska). 101 Bananas. Arkiverad från originalet den 27 maj 2022. https://web.archive.org/web/20220527181353/https://www.101bananas.com/film/gravefireflies.html. Läst 26 februari 2026.
  92. ↑ Cabin, Chris (30 december 2018). ”‘Grave of the Fireflies’ Review: Takahata Isao’s Moving Portrait of Life During Wartime” (på engelska). Slant Magazine. Arkiverad från originalet den 7 februari 2019. https://web.archive.org/web/20190207061235/https://www.slantmagazine.com/film/grave-of-the-fireflies/. Läst 22 februari 2026.
  93. ↑ Massie, Mike (1 augusti 2023). ”Grave of the Fireflies (1989)” (på engelska). Gone With The Twins. Arkiverad från originalet den 22 februari 2026. https://web.archive.org/web/20260222230603/https://gonewiththetwins.com/grave-of-the-fireflies-1989/. Läst 22 februari 2026.
  94. ↑ ”「火垂るの墓」を見た中国人・・・「泣けなかった」と語る理由 (En kines som såg Eldflugornas grav – varför hen säger att hen ‘inte kunde gråta’)” (på japanska). Livedoor News. 27 maj 2021. Arkiverad från originalet den 26 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210526235337/https://news.livedoor.com/article/detail/20262914/. Läst 26 februari 2026.
  95. ↑ ”ワシントンでの日本アニメ上映は「韓国の努力に冷や水 - (Visningen av japansk anime i Washington är ‘en kalldusch för Koreas ansträngningar’–")” (på japanska). Focus Asia. 23 augusti 2015. Arkiverad från originalet den 24 september 2016. https://web.archive.org/web/20150924014229/http://www.focus-asia.com/socioeconomy/photonews/426902/. Läst 26 februari 2026.
  96. ↑ ”Blue Ribbon Awards 1989” (på engelska). Internet Movie Database. Arkiverad från originalet den 21 maj 2023. https://web.archive.org/web/20230521142752/https://www.imdb.com/event/ev0001006/1989/1/. Läst 26 februari 2026.
  97. ↑ ”AWARDS LIST 1994” (på engelska). Facets.org. 28 juni 1994. Arkiverad från originalet den 16 november 2022. https://web.archive.org/web/20221116234118/https://facets.org/wp-content/uploads/2021/02/CICFF11_Awards_1994.pdf. Läst 26 februari 2026.
  98. 1 2 3 de Wit 2021, sid. 10–11.
  99. 1 2 Stahl 2010, sid. 196–200.
  100. 1 2 3 Campbell, Kambole (19 april 2018). ”The Human Cost of War in Grave of the Fireflies” (på engelska). One Room with a View. Arkiverad från originalet den 13 december 2019. https://web.archive.org/web/20191213052034/https://oneroomwithaview.com/2018/04/19/the-human-cost-of-war-in-grave-of-the-fireflies/. Läst 22 februari 2026.
  101. ↑ de Wit 2021, sid. 14.
  102. ↑ Racel 2009, sid. 58.
  103. ↑ Goldberg 2009, sid. 39.
  104. ↑ Goldberg 2009, sid. 40–52.
  105. ↑ de Wit 2021, sid. 12–13.
  106. ↑ de Wit 2021, sid. 13–14.
  107. 1 2 Sjögren 2004, sid. 33.
  108. 1 2 3 Rose, Hannah (14 september 2024). ”36 Years Later, Grave of the Fireflies Remains Studio Ghibli's Tragic Masterpiece” (på engelska). CBR. Arkiverad från originalet den 9 januari 2025. https://web.archive.org/web/20250109005359/https://www.cbr.com/grave-of-the-fireflies-review/. Läst 22 februari 2026.
  109. ↑ ”時代の正体〈47〉過ち繰り返さぬために ("Tidens sanna ansikte (47): För att inte upprepa misstagen.")” (på japanska). Kanagawa Shimbun. 1 januari 2015. Arkiverad från originalet den 6 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160306040501/http://www.kanaloco.jp/article/72742. Läst 16 februari 2026.
  110. 1 2 Akimoto 2014, sid. 33–39.
  111. ↑ Racel 2009, sid. 56–59.
  112. ↑ Akimoto 2014, sid. 39–41.
  113. ↑ Goldberg 2009, sid. 49–52.
  114. ↑ Stahl 2010, sid. 190–194.
  115. ↑ ”40 Greatest Animated Movies Ever” (på engelska). Rolling Stone. 13 oktober 2019. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2022. https://web.archive.org/web/20220812150744/https://www.rollingstone.com/tv-movies/tv-movie-lists/40-greatest-animated-movies-ever-19817/rango-2011-41234/. Läst 26 februari 2026.
  116. ↑ Kinnear, Simon (10 oktober 2011). ”50 Greatest Animated Movies: Classics worth 'tooning in for” (på engelska). Total Film. Arkiverad från originalet den 21 november 2012. https://web.archive.org/web/20121121111758/http://www.totalfilm.com/features/50-greatest-animated-movies/grave-of-the-fireflies-1988. Läst 21 februari 2026.
  117. ↑ Urquhart, Jeremy (29 december 2025). ”25 Greatest Animated Movies of All Time, Ranked” (på engelska). Collider. Arkiverad från originalet den 29 december 2025. https://web.archive.org/web/20251229225425/https://collider.com/best-animated-movies-of-all-time-ranked/. Läst 23 februari 2026.
  118. ↑ Urquhart, Jeremy (10 november 2025). ”10 Most Soul-Crushing Movies of All Time, Ranked” (på engelska). Collider. Arkiverad från originalet den 12 november 2025. https://web.archive.org/web/20251112012138/https://collider.com/most-soul-crushing-movies-ranked/. Läst 23 februari 2026.
  119. ↑ Urquhart, Jeremy (21 december 2025). ”10 Heaviest War Movies of All Time, Ranked” (på engelska). Collider. Arkiverad från originalet den 21 december 2025. https://web.archive.org/web/20251221235006/https://collider.com/heaviest-war-movies-of-all-time-ranked/. Läst 23 februari 2026.
  120. ↑ Singer, Matthew; Rothkopf, Joshua; Huddleston, Tom; Kryza, Andy (10 februari 2025). ”The 100 best animated films of all time” (på engelska). Time Out. Arkiverad från originalet den 9 februari 2026. https://web.archive.org/web/20260209104525/https://www.timeout.com/film/best-animated-movies. Läst 26 februari 2026.
  121. ↑ Davies, Adam Lee; Calhoun, Dave; Fairclough, Paul; Jenkins, David; Huddleston, Tom; Tarantino, Quentin. ”The 50 greatest World War II movies: The top ten” (på engelska). Time Out London. Arkiverad från originalet den 21 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120221112118/http://www.timeout.com/film/features/show-feature/8364/. Läst 21 februari 2026.
  122. ↑ Braund, Simon (2 april 2009). ”The Top 10 Depressing Movies” (på engelska). Empire. Arkiverad från originalet den 16 november 2012. https://web.archive.org/web/20121116192703/http://www.empireonline.com/features/top10/depressing-movies/5.asp. Läst 21 februari 2026.
  123. ↑ Kamen, Matt Kamen; King, Jordan (20 februari 2026). ”30 Best Anime Movies Ranked – Empire’s Essential Guide For Animation Fans” (på engelska). Empire. Arkiverad från originalet den 22 februari 2026. https://web.archive.org/web/20260222124558/https://www.empireonline.com/movies/features/best-anime-movies/. Läst 22 februari 2026.
  124. ↑ UMJAMS Anime News (6 juli 2001). ”Wizard lists Top 50 Anime” (på engelska). Anime News Network. Arkiverad från originalet den 2 april 2014. https://web.archive.org/web/20140402111019/http://www.animenewsnetwork.com/news/2001-07-16/wizard-lists-top-50-anime. Läst 21 februari 2026.
  125. ↑ Stockdale, Charles. ”The 100 best animated movies of all time” (på engelska). USA Today. https://www.usatoday.com/story/life/movies/2018/06/12/100-best-animated-movies-all-time/696107002/. Läst 21 februari 2026.
  126. ↑ ”The Greatest Films of All Time” (på engelska). BFI. Arkiverad från originalet den 18 mars 2021. https://web.archive.org/web/20210318214144/https://www2.bfi.org.uk/greatest-films-all-time. Läst 21 februari 2026.
  127. 1 2 3 4 de Wit 2021, sid. 87–88.
  128. ↑ Matsunaga, Kazuhiko (26 augusti 2019). ”Stone marker to commemorate site in ‘Grave of the Fireflies’” (på engelska). The Asahi Shimbun. Arkiverad från originalet den 25 juli 2023. https://web.archive.org/web/20230725145641/https://www.asahi.com/ajw/articles/13061933. Läst 15 mars 2026.
  129. ↑ ”『火垂るの墓』記念碑が震災記念公園の一角に完成 (Minnesmärket över Eldflugornas grav färdigt i jordbävningsminnesparken)” (på japanska). Nishinomiya Style. 7 juni 2020. Arkiverad från originalet den 23 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200623071212/https://nishinomiya-style.jp/blog/2020/06/07/26028. Läst 15 mars 2026.
  130. 1 2 3 de Wit 2021, sid. 90–91.
  131. ↑ de Wit 2021, sid. 84–85.
  132. ↑ de Wit, Alex Dudok. ”The story of Border 1939, the great lost Studio Ghibli film” (på engelska). Little White Lies. Arkiverad från originalet den 8 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200608000944/https://lwlies.com/articles/border-1939-studio-ghibli-film-isao-takahata/. Läst 26 februari 2026.
  133. ↑ Añonuevo, Marla (19 oktober 2021). ”Why the Saddest Anime's Sequel Was Canceled After a Real Tragedy in China” (på engelska). CBR. Arkiverad från originalet den 20 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211020103559/https://www.cbr.com/the-saddest-anime-film-sequel/. Läst 26 februari 2026.
  134. 1 2 Daly, Meaghan (27 mars 2025). ”A Few Small Changes Completely Reframe This a Classic Animated Film's Live-Action Remake” (på engelska). CBR. Arkiverad från originalet den 2 april 2025. https://web.archive.org/web/20250402092523/https://www.cbr.com/grave-of-the-fireflies-studio-ghibli-live-action-adaptation-relatable-changes/. Läst 26 februari 2026.
  135. 1 2 ”Grave of the Fireflies [2005 (live-action movie special)”] (på engelska). Anime News Network. Arkiverad från originalet den 10 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070310062345/https://www.animenewsnetwork.com/encyclopedia/anime.php?id=6261. Läst 26 februari 2026.
  136. ↑ ”Hotaru no haka” (på engelska). Internet Movie Database. Arkiverad från originalet den 1 april 2009. https://web.archive.org/web/20090401215956/https://www.imdb.com/title/tt1250968/. Läst 26 februari 2026.

Källor

Engelska originalcitat

  1. ↑ "An achingly sad anti-war film, Grave of the Fireflies is one of Studio Ghibli's most profoundly beautiful, haunting works."[82]
  2. ↑ "Grave of the Fireflies doesn’t attempt even the realism of The Lion King or Princess Mononoke, but paradoxically it is the most realistic animated film I’ve ever seen–in feeling."[47]

Japanska originalcitat

  1. ↑ "監督の高畑勲氏と何度かしゃべり、小説に描かれている場所を、スタッフと一緒に歩き、その、ラフスケッチとでもいうのか、イメージを確かめ、ぼく自身、ちょっと冒険をするような感じで、おまかせすることにした。四十二年前と現在と、当然、風景は大違いだし、いわゆるアニメの手法で、飢えた子供の表情を、描き得るものかと、危惧していたのが、これはまったくぼくの無知のしるし、スケッチをみて、本当におどろいた。葉末の一つ一つに、蛍の群がっていた、せせらぎをおおいつくす草むらの姿が、奇蹟の如く、えがかれている。僕の舌ったらずな説明を、描き手、監督の想像力が正しく補って、ただ呆然とするばかりであった。スタッフを案内したのは、ぼくが、二か月余り過した場所、小説の舞台と重なり合う家並み、道筋から、少し離れたところ。どうせ以前とはまるで変っているのだからと自分に弁解しつつ、実をいうと、今でもそこへ近づくのが怖い、ぼくにとって、犯罪現場といっていい。ところが、シャーロック・ホームズの如く、スタッフは、見たはずのない『火垂るの墓』、いや、ぼくの過した時間と空間を、正確につかんでしまったらしい。おかげで、吹っ切れた気持ちもする。『火垂るの墓』を書いた自分にこだわって、いわば、自らを映し出す鏡から、眼をそむけつづけてきたのだ。ラフスケッチの一枚からひき出されてきたぼくの過去と、今は、少し正直に向き合っている。しみじみアニメ恐るべし。"[24]
  2. ↑ "「小説火垂るの墓 誕生の地」"

Externa länkar

Denna artikel innehåller japansk text.
Utan stöd för viss teckenkodning kan frågetecken, boxar eller andra symboler visas i stället för kanji eller kana. Har du problem med detta bör du installera stöd för japanska tecken.