Elvis (1973)
| Elvis (The Fool Album) | ||||
| ||||
| Studioalbum av Elvis Presley | ||||
|---|---|---|---|---|
| Utgivning | 16 juli 1973 (USA) | |||
| Inspelat | 15–16 mars, 15–22 maj 1971, RCA Studio B, Nashville, 16 februari 1972, Las Vegas Hilton, 27–29 mars 1972, RCA Studio C, Hollywood. | |||
| Genre | Country, pop | |||
| Längd | 25:25 | |||
| Språk | engelska | |||
| Skivbolag | RCA | |||
| Producent | Felton Jarvis | |||
| Ljudtekniker | Al Pachucki, Rick Ruggieri | |||
| Elvis Presley-kronologi | ||||
| ||||
| Singlar från Elvis (The Fool Album) | ||||
| ||||
Elvis, också känt som The Fool Album för att skilja det från det självbetitlade albumet från 1956,[1][2] är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 57:e album[3] och gavs ut av RCA Records i stereo (APL1 0283) i juli 1973.[4][5]
Albumet utkom som första album efter framgången med livealbumet Aloha from Hawaii och vid en tid då ännu inga nya studioinspelningar hade gjorts. Det sammanställdes därför av låtar som blivit över från olika inspelningstillfällen. Sju av albumets tio låtar hade spelats in i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee, i mars och maj 1971. Två härrörde från den enda studiosessionen Elvis genomförde 1972, i RCA:s studio C i Hollywood i mars detta år. "It's Impossible" härrörde från ett liveframförande i februari 1972 på Las Vegas Hilton.
Albumets enda singel var öppningsspåret "Fool", utgiven i mars 1973 tillsammans med "Steamroller Blues" från satellitkonserten Aloha from Hawaii. "Steamroller Blues" blev den låt som radiostationerna i USA föredrog att spela och således också den som nådde högst på listorna där med plats 17 på Billboard Hot 100, medan "Fool" inte kom in.[6][7]
Albumet nådde plats 52 på Billboard 200 i USA,[8][9] och plats 25 på den konkurrerande Cash Box-listan.[10] I Storbritannien placerade det sig som bäst på plats 16 på UK Albums Chart.[11] Albumet sålde i knappt 200 000 exemplar i USA under sin aktiva period på listorna.[4]
Bakgrund
Katalogköpet
.jpg)
I slutet av 1972, under planeringen av satellitsändningen Aloha from Hawaii, kontaktade skivbolaget RCA Records Elvis Presleys manager, överste Tom Parker, med ett förslag om ett omfattande ekonomiskt avtal rörande Elvis tidigare inspelningar.[13][12] Skivbolaget ägde redan masterinspelningarna och rätten att marknadsföra dem,[13] men ville nu genom en engångsutbetalning lösa ut alla framtida royaltyanspråk knutna till Elvis dittills utgivna material.[12][13] RCA hade ständigt varit i konflikt med Parker i frågor om royaltyutbetalningar och den faktiska användningen av katalogen, och ville undanröja denna källa till konflikt.[13] Inom RCA hade man fått uppfattningen att Elvis var i skriande behov av pengar till följd av sitt slösaktiga leverne och, främst, för att kunna finansiera den kommande skilsmässouppgörelsen med Priscilla.[14][12]
Musikkritikern och Elvisbiografen Peter Guralnick, som haft tillgång till Parkers egna handlingar och hans affärskorrespondens, menar att Parker av flera olika skäl var emot affären, främst för att han skulle förlora kontrollen över den äldre musikkatalogen.[13] Men Elvis och hans far Vernon Presley var positiva till affären under förutsättning att ersättningen blev tillräckligt hög[12] och klargjorde att om Parker inte ville hantera affären kunde de låta Elvis personlige advokat sköta förhandlingarna.[14] Parker förhandlade därför upp det ursprungliga budet på 3 miljoner dollar till 5,4 miljoner dollar.[12][15]
.jpg)
Men för att ge RCA full dispositionsrätt över katalogen utan några kvarstående anspråk eller begränsningar, förhandlade Parker också fram omfattande separata och personliga konsult- och marknadsföringsavtal med RCA,[17] samtidigt som han omförhandlade avtalet med Elvis så att han och Elvis framöver i praktiken skulle dela huvuddelen av sina gemensamma affärsintäkter enligt en 50/50-modell, med undantag för turnéverksamheten.[18][a]
Sammanställningen av albumet
I samband med affären och likvidationen av musikförlagen Elvis Presley Music och Gladys Music, planerade Parker för två nya musikförlag – Elvis Music och Whitehaven Music. Innan nya avtal med låtskrivare hunnit slutas för dessa förlag, beordrade dock Parker att inga inspelningssessioner heller fick äga rum.[23] RCA hade preliminära planer på att följa upp framgångarna med dubbelalbumet Aloha from Hawaii via Satellite med ett nytt album i juni, men hade, som situationen utvecklats, inga nya inspelningar att arbeta med.[24][23]
Efter den ordinarie producenten Felton Jarvis njursjukdom och senare njurtransplantation, hade Joan Deary på RCA:s New York-kontor tagit över ansvaret för både Madison Square Garden- och Aloha-livealbumen.[23] Hon började planera för ett nytt album som fått arbetsnamnet Fool, efter den då aktuella singeln.[23] I brist på nytt material avsåg hon att utöver titelspåret, inkludera de fem extralåtarna från Aloha-konserten som visades i den utökade versionen som sändes på TV i USA i april, men som inte ingick i livealbumet:[25][26][27] "Blue Hawaii", "Ku-U-I-Po", "No More", "Hawaiian Wedding Song" och "Early Mornin' Rain".[28][23] Till detta skulle läggas de två överblivna studioinspelningarna "Where Do I Go From Here" och "I'll Take You Home Again Kathleen", den senare efter att pålägg gjorts.[23] Slutligen övervägdes några outgivna liveframföranden: "It's Impossible" från februariinspelningarna 1972 i Las Vegas, samt "Until It's Time for You to Go", "Blue Suede Shoes" och "A Blues Jam" från eftermiddagsföreställningen i Madison Square Garden den 10 juni 1972 – den sistnämnda i tron att det var en ny Elvislåt medan det i själva verket var ett felaktigt namn som RCA gett "Reconsider Baby".[23][2] När hon hade färdigställt albumet höll dock "Steamroller Blues" höll på att etablera sig som singelns starkare sida på listorna och hela projektet började framstå som ogenomtänkt.[23]

När så Felton Jarvis tillfrisknade och återvände, ingrep han och verkade för en annan sammansättning av albumet.[2] Han ville avlägsna live-materialet (endast "It's Impossible" blev kvar[2]) och inkludera fler av de studioinspelningar som han själv producerat.[16] Utöver "I'll Take You Home Again Kathleen" fanns också "I Will Be True" och "It's Still Here" från maj 1971, där Elvis ensam ackompanjerade sig på piano.[29] Från samma inspelningstillfälle fanns en lång jamversion av Bob Dylans "Don't Think Twice, It's All Right" som han menade gick att korta ner. Efter detta återstod endast fem ännu outgivna studioinspelningar, av vilka några dessutom var ofullständiga eller ofärdiga.[29] Medan "For the Good Times" och "My Way" förblev outgivna inkluderade Jarvis "(That's What You Get) For Lovin' Me", "Padre" och "Love Me, Love the Life I Lead" från sessionerna i mars och maj 1971 på albumet.[16][30] I samband med denna omstrukturering döptes albumet också om från Fool till enbart Elvis.[16][30] Det har dock fortsatt kommit att kallas Fool-albumet[30] för att skilja det från Elvis andra album från 1956 som också bar namnet Elvis.[2][1]
Som det kom att utvecklas gjordes inget försök att dra nytta av framgångarna för Aloha from Hawaii från vare sig showen eller albumet som nådde förstaplatsen på listorna, förutom att ett foto från showen användes på omslaget.[24] Skivan bestod huvudsakligen av låtar som av olika anledningar blivit över, och albumet var lågmält i sin framtoning[31] och kortare än tjugofem minuter totalt.[32] RCA försökte återvinna en del av kostnaden för katalogköpet genom att ge ut inspelningar som inte medförde några ytterligare royaltyutbetalningar. Albumet misslyckades dock försäljningsmässigt.[16][4]
Komposition, stil och texter
Mars 1971, RCA Studio B, Nashville
_(cropped).jpg)
"(That's What You Get) For Lovin' Me", skriven av den kanadensiske singer-songwritern Gordon Lightfoot,[33][34][35] spelades in den 15 mars 1971 i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee.[36] Studion var bokad för fyra dagar den 15–19 mars i syfte att spela in några singlar, ett julalbum, ett gospelalbum och ett popalbum.[37][38][39][40][41] Elvis var emellertid förkyld, hade problem med rösten och ögonsmärtor,[34][42][43] och sessionen fick avbrytas efter omkring sex timmar. Elvis togs in på sjukhus i Nashville med diagnosen irit och sekundärt glaukom.[44][39][45][46][33]
Bara fyra låtar hann färdigställas: "For Lovin' Me", den andra Gordon Lightfoot-kompositionen "Early Mornin' Rain", Ewan MacColls "The First Time Ever I Saw Your Face" samt 1700-talshymnen "Amazing Grace".[47][48][41][36][45][44] "For Lovin' Me" var en av de låtar som Elvis lyssnat på i Peter, Paul and Marys tolkning från 1964.[34][49][41] För att efterlikna klangbilden på deras inspelningar hade vokalgruppen The Nashville Edition – bestående av två män och två kvinnor – kallats in för att medverka vid inspelningarna.[44]
Låten var starkt präglad av folkmusik,[35] och Elvis tolkning höll sig nära genrens uttryck.[44] Sånginsatsen är lågmäld, avslappnad och lätt ironisk,[35][50][49] något som väl svarar mot sångtexten[41] om en person som medvetet krossar kvinnors hjärtan utan att tyckas känna någon ånger över det.[35] Jerry Carrigan spelar återhållsamt med vispar på trummor och Norbert Putnam en enkel basgång.[44] Det akustiska gitarrspelet från James Burton och Chip Young placerades i förgrunden[44] tillsammans med den kvinnliga bakgrundssången,[49] medan Charlie McCoy på munspel svarade för solopartierna.[44][50]
Maj 1971, RCA Studio B, Nashville
"Padre" skrevs av de franska kompositörerna Jacques Larue och Alain Romans[51] och fick en engelsk text av Paul Francis Webster.[52][53][54][55] Toni Arden fick en hit med låten 1958,[54][56][57] och samma år nämnde Elvis hennes version som en av sina favoritlåtar.[2][58][59]
"Padre" var en dramatisk ballad[60] i ett latinoinspirerat arrangemang.[2] Elvis framförde låten med stor kraft[59] och i ett något högre tempo än Arden, även om vissa rytmiska drag i arrangemanget, särskilt i refrängen, behölls.[59] Däremot hade han problem vid inspelningen, eftersom den valda tonarten tycks ha varit för hög för hans röst vid denna session.[59] Han missade vid flera tillfällen under inspelningen några höga toner,[60] och den färdiga mastern sammanställdes genom att slutet av tagning 11 fogades till tagning 8.[61] Elvis missar emellertid även tonen i slutet av den utgivna versionen,[29] som enligt Eder framstår som ofärdig,[29] och detta kan ha varit orsaken till att inspelningen förblev outgiven fram till Fool-albumet.[59]

"Don't Think Twice, It's All Right" skrevs av Bob Dylan[63] och spelades in av honom 1963.[62] Melodin bygger delvis på den traditionella folkmelodin "Who'll Buy Your Chickens When I'm Gone".[62] Elvis hade lyssnat på Peter, Paul and Marys tolkning av låten,[34] och detta var en låt ur samlingen av folkmusikmaterial som Elvis hade haft med sig till de avbrutna inspelningarna i mars.[64] Mot slutet av inspelningarna i RCA:s studio B i Nashville den 16–17 maj 1971, då Elvis spelade in jullåtar,[65][50] gav sig Elvis och musikerna in i ett improviserat jam av "Don't Think Twice, It's All Right".[32][66][64] Producenten Felton Jarvis ropade till ljudteknikern Al Pachucki att slå på inspelningen[64] och ett drygt 9 minuter långt jam spelades in.[65] Elvis inledde nästa kvälls inspelningar med ytterligare ett jam av låten, denna gång drygt 11 minuter långt.[67] Den första inspelningen redigerades ned till 2:45 och togs med på Fool-albumet.[68][56][49][32][50]
Elvis kunde bara två av originalets fyra verser, och han kom att upprepa dessa gång på gång, men lade också till nya formuleringar samtidigt som musikerna fick gott om utrymme för egna improvisationer under de instrumentala partierna.[32][49][56] Denna ursprungligen sorgsna ballad[49] gavs ett högre och lätt studsande tempo, där James Burtons countrypräglade akustiska gitarr är i förgrunden.[49][50][64] Tyngdpunkten ligger inte på själva texten utan på stämningen och på att omforma melodin varje gång den sjungs, som en blues- eller jazzsångare skulle göra.[32][49] Inspelningen är lekfull, glädjefylld och energisk med ett återhållet sångsätt där Elvis stundtals sjunger knappt högre än en viskning.[32][49] Senare har längre versioner av låten än albumversionen på Fool utkommit, inklusive de fulla versionerna av de båda tagningarna.[32][b]
"It's Still Here" var en ballad skriven av Ivory Joe Hunter.[68][70][66][71][29] Efter att ha ägnat det femte inspelningspasset, den 19–20 maj, åt religiösa sånger,[72] satte sig Elvis under morgontimmarna vid pianot och sjöng, endast ackompanjerad av sitt eget pianospel – och på "It's Still Here" även av Norbert Putnams bas – två kompositioner av Hunter samt ytterligare en sång som tidigare spelats in av Hunter.[66][73][29][74] Det var alla sånger som Elvis hade sysselsatt sig med i flera år,[74] och han försökte återskapa den stämning han brukade uppnå när han spelade hemma.[70]
Soloframförandet är känslofyllt och avskalat, med ett naturligt uttryck.[70][29][75][73] När tagningen förefaller vara avslutad upprepar Elvis den sista delen ännu en gång.[75] Låten försågs inte med några pålägg.[29][72] Den kompletta inspelningen är 4:45 lång, men redigerades ned till 2:05 på skivversionen.[68][72][c]

"I'll Take You Home Again Kathleen" skrevs 1876 av Thomas P. Westendorf.[76][77] Sången har genom åren spelats in av många artister,[76] däribland Ivory Joe Hunter.[66] Det var en ballad som Elvis mindes från barndomen[78][66] och som finns bevarad som en heminspelning från Tyskland 1959.[49][77][75] Efter att musikerna gått hem fortsatte Elvis på morgonen den 20 maj 1971 vid pianot, utan övrigt ackompanjemang, med "I'll Take You Home Again Kathleen".[78][74][73] Ett år senare, den 8 maj 1972, lades stråkar till inspelningen,[79][49][73] men framförandet präglas fortfarande av ett naket och lågmält uttryck där sången förmedlar längtan, vemod och ensamhet.[78][75][49]
"I Will Be True" skrevs av Ivory Joe Hunter och gavs ursprungligen ut av honom 1952.[80][81][68] Också denna låt finns bevarad som en heminspelning från Tyskland 1959[49][77][70] och var en sång som Elvis hade sysselsatt sig med i flera år.[74] Det var den tredje låten där Elvis ackompanjerade sig själv på piano, i detta fall utan något ytterligare ackompanjemang och utan att senare pålägg gjordes.[29][74][66][73][72] Framförandet av denna ballad är naturligt och otvunget.[29]
"Love Me, Love the Life I Lead" skrevs av de brittiska låtskrivarna Tony Macaulay och Roger Greenaway[68][82] och var en låt som musikförläggaren Freddy Bienstock hade levererat från sitt engelska musikförlag.[83] Den spelades in som enda låt under den sista inspelningskvällen den 21–22 maj 1971.[30][83][84] Efter åtta inspelningskvällar började Elvis tappa rösten, och trots att tolv tagningar gjordes av låten ansåg han själv aldrig att sånginsatsen blev riktigt lyckad.[83][29] Låten går i ett lugnt mellantempo där Elvis med stor känslomässig intensitet pressar sig genom den omfångsrika refrängen.[73][85][30][29] Producenten Felton Jarvis räknade med att Elvis senare skulle spela in sången på nytt om låten skulle ges ut.[83][16] Så skedde dock aldrig, trots att låten senare ändå gavs ut.[83] Det är därför oklart om Elvis alls rådfrågades inför albumutgivningen eller övertalades att låta inspelningen ges ut som den var.[29]
Februari 1972, Las Vegas Hilton

"It's Impossible" skrevs av den mexikanske låtskrivaren Armando Manzanero på spanska som "Somos Novios", och fick en engelsk text av Sid Wayne.[86][87] År 1970 nådde Perry Como plats 10 på Billboard Hot 100 i USA med den.[86][49][88]
Elvis introducerade den i sin repertoar i juli 1971 på Sahara Hotel i Lake Tahoe. Han fortsatte att framföra den under sitt femte Las Vegas-engagemang i augusti 1971, men tog därefter bort den ur repertoaren.[89][90] Under sitt följande Las Vegas-engagemang spelade skivbolaget RCA den 14–17 februari 1972 in ett antal av Elvis liveframföranden, däribland "It's Impossible", som Elvis tillfälligt tog upp igen så att en liveversion från midnattsshowen den 16 februari kunde spelas in.[89][90]
Eftersom flera av de inspelade låtarna senare gavs ut i nyinspelade liveversioner på kommande album,[91][88] kom endast singeln "An American Trilogy" och "It's Impossible" att ges ut under Elvis livstid.[92][23] (Se: Standing Room Only.)
Låten är en romantisk popballad med tonvikt på melodi och känslomässigt uttryck.[89][93] Elvis framför den med återhållen sång i en croonerinfluerad stil,[49][93] ackompanjerad av ett förhållandevis återhållsamt orkesterarrangemang.[88]
Mars 1972, RCA Studio C, Hollywood
Elvis Presleys enda inspelningssession 1972 skedde under tre inspelningspass den 27–30 mars i RCA:s Studio C i Hollywood i Kalifornien.[96][97] Elvis hade denna gång sitt liveband med sig i studion och sju låtar spelades in (se Studioinspelningarna i mars 1972 här och här).[98][99][100][101][102][103] Av dessa gavs "Burning Love" och "It's a Matter of Time" ut på singel, likaså gavs "Separate Ways" och "Always on My Mind" ut på singel. "Fool", som togs med på detta album, utkom på singel tillsammans med "Steamroller Blues" från satellitkonserten Aloha from Hawaii. De återstående låtarna var "Where Do I Go from Here", som fick sin första utgivning på detta album, och "For the Good Times", som utgavs först efter Elvis död.[95][104]
"Where Do I Go from Here" skrevs och spelades ursprungligen in av Paul Williams.[94][95] Låten tillhandahölls dock Elvis genom Freddy Bienstock[105] innan Williams egen inspelning gavs ut på hans album Life Goes On i november 1972.[106][107] I Williams version har den vemodiga låten[96] en folkmusikalisk känsla,[108] medan Elvis gav den en tydligare countryprägel[49] och mer av ett popsound.[108] Texten handlar inte om en specifik relation, utan snarare om en allmän längtan tillbaka till det förflutna och barndomens glädjeämnen.[49][109] Elvis framför verserna lågmält och ömtåligt men refrängen mer kraftfullt.[49][108] Mot slutet blir Ronnie Tutts trumspel alltmer intensivt.[49][88] Låten försågs i efterhand med stråk- och blåsarrangemang.[108][100]
"Fool" var titeln som den amerikanske textförfattaren Carl Sigman gav den ursprungligen instrumentala kompositionen "No Words" av den tyske kompositören och orkesterledaren James Last.[111][95][110][112][108] Detta var ytterligare ett bidrag från Freddy Bienstocks europeiska samarbetspartner.[113] "Fool" var en ballad[49] med ett arrangemang som innehöll både temposkiftningar i mellanpartiet och flera tonartsbyten.[114][108][73] Elvis sjunger med djup röst och ett resignerat tonfall[114] när han förebrår sig själv för sitt beteende: "Dåre, det enda du behövde göra var att älska henne, och nu har du förlorat hennes kärlek".[en 1][110] Låten gavs ut på singel i mars 1973 tillsammans med "Steamroller Blues", vars framgång på Billboard Hot 100 i USA kom att överskugga "Fool".[23][108][115]
Utgivning och kommersiella framgångar
Albumets placeringar
Albumet gavs ut i juli 1973[5][24] och debuterade den 21 juli på plats 130 på den amerikanska Billboard 200-listan.[9][116][8] Den 18 augusti 1973, efter fem veckor på listan, nådde albumet plats 52.[117] Det blev dess högsta placering[4][24] under de 13 veckor det låg kvar på listan.[8][9] På Billboards countrylista nådde albumet plats 8.[118]
På Cash Box noterades albumet första gången den 21 juli 1973 på plats 77 på tidningens bästsäljarlista, som vid tiden omfattade 170 album.[10][119] Efter sju veckor på listan, den 1 september 1973, nådde det plats 25,[120] som blev albumets bästa placering under de 13 veckor det låg kvar på listan.[10] I Storbritannien nådde albumet plats 16 på UK Albums Chart den 15 september 1973 och låg kvar på listan i fyra veckor.[11]
Singelplaceringarna
Skivans öppningsspår "Fool" gavs ut på singel i mars 1973 tillsammans med "Steamroller Blues" från Aloha from Hawaii.[115][121] "Steamroller Blues" blev den låt som radiostationerna föredrog att spela[23] och således också den som nådde högst på listorna, med en 17:e-plats på Billboard Hot 100 i USA.[6][7] Fool tog sig inte in på Billboard-listan men nådde plats 79 på konkurrerande Cashbox singellista.[122][123] Skivan sålde omkring 400 000 exemplar i USA.[115] I Storbritannien, där Aloha from Hawaii inte visades förrän långt senare, lanserades "Fool" som A-sida.[111] Den nådde där plats 15 på singellistan UK Singles Chart.[124][41]
Försäljning
I USA sålde albumet Elvis under sin första aktiva försäljningsperiod mindre än 200 000 exemplar.[4]
Senare utgåvor av albumet
Albumet gavs ursprungligen ut på LP i juli 1973.[5][24][2][125] I februari 1994 släpptes det för första gången på CD med samma låtuppsättning som på originalutgåvan.[126][127]
I september 2010 släpptes en utökad version av albumet Elvis på två CD:ar på samlaretiketten FTD. Den består av originalalbumet från 1973, tre bonuslåtar, fyra låtar i alternativa originalmixar, de överblivna låtarna från Joan Dearys första version av albumet och ett antal alternativa tagningar av låtarna, inklusive det andra jammet av Bob Dylans "Don't Think Twice, It's All Right", med en speltid på drygt elva minuter.[128][129]
Mottagande
| Professionella recensioner | |
|---|---|
| Publikation | Betyg |
| Allmusic | |
| "Music Hound Rock" | |
| "Encyclopedia of Popular Music" | |
| "The Rough Guide to Elvis" | |
| "Reconsider Baby" | |
Billboard Magazine såg det som ett ganska tryggt och förutsägbart Elvis-album utan några större överraskningar. Tidningen menade att albumet präglades av en countryfärgad popstil som borde tilltala lyssnare i olika åldrar, men framför allt Elvis anhängare. De betraktade albumet som ett uttryck för "en mer mogen och avspänd Elvis, utan någon antydan till den råa energi som präglade hans bästa rockframträdanden."[en 2][134][31] "It's Impossible", "Fool" och "Don't Think Twice, It's All Right" lyftes fram som albumets höjdpunkter.[134]

Cashbox Magazine såg albumet som en samling starka inspelningar som, även enligt deras bedömning, skulle tilltala Elvis stora skara anhängare. De menade att låtarna på skivan, liksom allt annat Elvis framförde, hade en särskild laddning som nästan sprakar ur högtalarna. Recensionen fokuserade främst på Elvis fortsatta popularitet och lyfte fram vad man ansåg vara utmärkta tolkningar av "Don't Think Twice, It's All Right", "(That's What You Get) For Lovin' Me", "It's Impossible" och "I'll Take You Home Again Kathleen", tillsammans med hitsingeln "Fool".[135]
I en senare recension för AllMusic skrev den amerikanske musikjournalisten och diskografen Neal Umphred att albumet huvudsakligen består av material som tidigare inte hade tagits med på Elvis album, och att detta material är mer avslöjande än det som hade tagits med. Särskilt framhöll han "It's Still Here" och "I Will Be True", där Elvis ensam ackompanjerar sig själv på piano. Umphred beskrev dem som magnifika och menade att de ensamma var värda priset för hela albumet.[130]
Den brittiske författaren och musikskribenten Paul Simpson menade att albumet inte lyckades bygga vidare på den konstnärliga och kommersiella framgången med Aloha from Hawaii. Han antog att producenten Felton Jarvis beslut att ersätta de ursprungligen planerade liveinspelningarna med studioinspelningar sannolikt bottnade i en strävan efter större konstnärlig enhetlighet. I likhet med Umphred ansåg han att de tre pianoballaderna med Elvis ensam vid pianot utgjorde albumets främsta tillgångar. Han beskrev också den avslappnade och improvisatoriskt präglade versionen av "Don't Think Twice, It's All Right" som charmig, även om han särskilt framhöll de senare utgivna längre versionerna av låten.[136]
Musikskribenten Shane Brown framhöll att albumet gavs ut vid en tidpunkt då det fanns goda möjligheter att bygga vidare på framgången med Aloha from Hawaii, samtidigt som det var ett av Elvis mest lågmälda album. Brown menade dock att det inte saknade förtjänster. Han lyfte särskilt fram de tre pianobaserade inspelningarna, den folkmusikinfluerade "(That's What You Get) For Lovin' Me" och jammet på Bob Dylans "Don't Think Twice, It's All Right".[3] Däremot ansåg han att det var något av ett mysterium varför Dylan-jammet hade kortats ned till knappt tre minuter, när albumets totala speltid ändå inte uppgick till mer än omkring 25 minuter. Enligt Brown gick därigenom nästan hela inspelningens särprägel och skönhet förlorad.[32][3]
Låtlistor
Elvis
1973, originalutgåva, LP
| Sida 1[125] | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nr | Titel | Kompositör | Inspelningsdatum[5] | Längd | |||||
| 1. | Fool | James Last, Carl Sigman | 28–29 mars 1972 | 2:40 | |||||
| 2. | Where Do I Go from Here | Paul Williams | 27–28 mars 1972 | 2:38 | |||||
| 3. | Love Me, Love the Life I Lead | Roger Greenaway, Tony Macaulay | 21–22 maj 1971 | 3:03 | |||||
| 4. | It's Still Here | Ivory Joe Hunter | 20 maj 1971 | 2:04 | |||||
| 5. | It's Impossible (live – Dinner Show) | Armando Manzanero, Sid Wayne | 16 februari 1972 | 2:51 | |||||
| Sida 2[125] | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nr | Titel | Kompositör | Inspelningsdatum[5] | Längd | |||||
| 1. | (That's What You Get) For Lovin' Me | Gordon Lightfoot | 15–16 mars 1971 | 2:06 | |||||
| 2. | Padre | Jacques Larue, Paul Francis Webster, Alain Romans | 15–16 maj 1971 | 2:28 | |||||
| 3. | I'll Take You Home Again, Kathleen | Thomas Paine Westendorf | 20 maj 1971 | 2:23 | |||||
| 4. | I Will Be True | Ivory Joe Hunter | 20 maj 1971 | 2:30 | |||||
| 5. | Don't Think Twice, It's All Right | Bob Dylan | 16–17 maj 1971 | 2:42 | |||||
Total längd: |
25:25 | ||||||||
2010, Follow That Dream-utgåva, 2 x CD
| CD 1[129] The Original Album |
|||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nr | Titel | Kompositör | Inspelningsdatum[128] | Längd | |||||
| 1. | Fool | James Last, Carl Sigman | 28–29 mars 1972 | 2:44 | |||||
| 2. | Where Do I Go from Here | Paul Williams | 27–28 mars 1972 | 2:41 | |||||
| 3. | Love Me, Love the Life I Lead | Roger Greenaway, Tony Macaulay | 21–22 maj 1971 | 3:04 | |||||
| 4. | It's Still Here | Ivory Joe Hunter | 20 maj 1971 | 2:05 | |||||
| 5. | It's Impossible (live – Midnight Show) | Armando Manzanero, Sid Wayne | 16 februari 1972 | 2:54 | |||||
| 6. | (That's What You Get) For Lovin' Me | Gordon Lightfoot | 15–16 mars 1971 | 2:11 | |||||
| 7. | Padre | Jacques Larue, Paul Francis Webster, Alain Romans | 15–16 maj 1971 | 2:29 | |||||
| 8. | I'll Take You Home Again Kathleen | Thomas Paine Westendorf | 20 maj 1971 | 2:27 | |||||
| 9. | I Will Be True | Ivory Joe Hunter | 20 maj 1971 | 2:31 | |||||
| 10. | Don't Think Twice, It's All Right (edited version) Bonus Songs | Bob Dylan | 16–17 maj 1971 | 2:47 | |||||
| 11. | Steamroller Blues (single mix) | James Taylor | 20–21 januari 1973 | 3:05 | |||||
| 12. | For the Good Times | Kris Kristofferson | 10 juni 1972 | 3:10 | |||||
| 13. | Until It's Time for You to Go (remake take) Original Alternate Mixes | Buffy Sainte-Marie | 10–11 juni 1971 | 3:49 | |||||
| 14. | Fool | James Last, Carl Sigman | 29 mars 1972 | 2:45 | |||||
| 15. | Where Do I Go from Here (edit) | Paul Williams | 27–28 mars 1972 | 1:57 | |||||
| 16. | Padre | Jacques Larue, Paul Francis Webster, Alain Romans | 15–16 maj 1971 | 2:33 | |||||
| 17. | Love Me, Love the Life I Lead First LP Version Leftovers | Roger Greenaway, Tony Macaulay | 21–22 maj 1971 | 3:05 | |||||
| 18. | Reconsider Baby (live, Afternoon Show – Madison Square Garden) | Lowell Fulson | 10 juni 1972 | 2:40 | |||||
| 19. | Blue Hawaii | Leo Robin, Ralph Rainger | 14 januari 1973 | 2:33 | |||||
| 20. | Early Mornin' Rain" | Gordon Lightfoot | 14 januari 1973 | 2:07 | |||||
| 21. | Hawaiian Wedding Song | Al Hoffman, Dick Manning, Charles E. King | 14 januari 1973 | 2:30 | |||||
| 22. | Ku-U-I-Po | Marie McDonald, Leonard “Red" O'Quinn | 14 januari 1973 | 1:55 | |||||
| 23. | No More | Don Robertson, Hal Blair | 14 januari 1973 | 2:56 | |||||
| 24. | Fool (single master) | James Last, Carl Sigman | 29 mars 1972 | 2:48 | |||||
Total längd: |
67:37 | ||||||||
| CD 2[129] The Outtakes |
|||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nr | Titel | Kompositör | Inspelningsdatum[128] | Längd | |||||
| 1. | (That's What You Get) For Lovin' Me (take 1) | Gordon Lightfoot | 15–16 mars 1971 | 3:09 | |||||
| 2. | Until It's Time for You to Go (takes 1, 2) | Buffy Sainte-Marie | 17–18 maj 1971 | 5:48 | |||||
| 3. | Love Me, Love the Life I Lead (takes 1, 2, 4) | Roger Greenaway, Tony Macaulay | 21 maj 1971 | 5:15 | |||||
| 4. | Padre (takes 1, 2) | Jacques Larue, Paul Francis Webster, Alain Romans | 15–16 maj 1971 | 3:33 | |||||
| 5. | (That's What You Get) For Lovin' Me (takes 3, 7, 8) | Gordon Lightfoot | 15–16 mars 1971 | 5:00 | |||||
| 6. | It's Still Here (takes 1–3) | Ivory Joe Hunter | 20 maj 1971 | 4:51 | |||||
| 7. | I'll Take You Home Again Kathleen (take 1, undubbed master) | Thomas Paine Westendorf | 20 maj 1971 | 2:26 | |||||
| 8. | I Will Be True (takes 1, 2) | Ivory Joe Hunter | 20 maj 1971 | 4:26 | |||||
| 9. | It's Still Here (takes 4, 5) | Ivory Joe Hunter | 20 maj 1971 | 5:40 | |||||
| 10. | Until It's Time for You to Go (take 6) | Buffy Sainte-Marie | 17–18 maj 1971 | 4:58 | |||||
| 11. | Padre (take 11) | Jacques Larue, Paul Francis Webster, Alain Romans | 15–16 maj 1971 | 2:25 | |||||
| 12. | Love Me, Love the Life I Lead (takes 5, 6) | Roger Greenaway, Tony Macaulay | 21 maj 1971 | 3:50 | |||||
| 13. | My Way (takes 1, 2) | Paul Anka, Claude François, Jacques Revaux | 16–17 maj 1971 | 3:30 | |||||
| 14. | My Way (take 3, master) | Paul Anka, Claude François, Jacques Revaux | 16–17 maj 1971 | 4:37 | |||||
| 15. | (That's What You Get) For Lovin' Me (takes 9, 10) | Gordon Lightfoot | 15–16 mars 1971 | 4:11 | |||||
| 16. | Don't Think Twice, It's All Right (long version unedited) | Bob Dylan | 17 maj 1971 | 11:20 | |||||
Total längd: |
72:19 | ||||||||
Medverkande
Uppgifterna, hämtade från Keith Flynn och Ernst Jørgensen, avser inspelningar gjorda i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee, den 15 mars[36][38] och den 15–22 maj 1971,[137][65][72][84][138] på Las Vegas Hilton, Las Vegas, Nevada, den 16 februari 1972,[139][140] samt i RCA:s Studio C i Hollywood, Kalifornien, den 27–30 mars 1972.[100][101][98]
- Elvis Presley – sång på alla låtar; piano på "It's Still Here", "I'll Take You Home Again Kathleen" och "I Will Be True".
- James Burton – gitarr på alla låtar utom "It's Still Here", "I'll Take You Home Again Kathleen" och "I Will Be True".
- Chip Young – gitarr på "(That's What You Get) For Lovin' Me", "Padre", "Don't Think Twice, It's All Right" och "Love Me, Love the Life I Lead".
- Charlie Hodge – gitarr på alla låtar utom "It's Still Here", "I'll Take You Home Again Kathleen" och "I Will Be True".
- Norbert Putnam – bas på "(That's What You Get) For Lovin' Me", "Padre", "Don't Think Twice, It's All Right", "It's Still Here" och "Love Me, Love the Life I Lead".
- Joe Esposito – gitarr vid inspelningarna av "Padre", "Don't Think Twice, It's All Right", "Love Me, Love the Life I Lead", "Where Do I Go from Here" och "Fool".
- John Wilkinson – gitarr på "It's Impossible", "Where Do I Go from Here" och "Fool".
- David Briggs – piano på "(That's What You Get) For Lovin' Me", "Padre", "Don't Think Twice, It's All Right" och "Love Me, Love the Life I Lead".
- Glen D. Hardin – piano på "It's Impossible", "Where Do I Go from Here" och "Fool".
- Jerry Carrigan – trummor på "(That's What You Get) For Lovin' Me" och "Padre".
- Kenneth Buttrey – trummor på "Don't Think Twice, It's All Right" och "Love Me, Love the Life I Lead".
- Ronnie Tutt – trummor på "It's Impossible", "Where Do I Go from Here" och "Fool".
- Charlie McCoy – munspel på "(That's What You Get) For Lovin' Me" och "Don't Think Twice, It's All Right"; marimba på "Padre"; orgel på "Love Me, Love the Life I Lead".
- Glen Spreen – orgel på "Don't Think Twice, It's All Right".
- Emory Gordy – bas på "Where Do I Go from Here" och "Fool".
- Jerry Scheff – bas på "It's Impossible".
- Bakgrundssång
- Kathy Westmoreland – bakgrundssång (sopran / "high voice") på "It's Impossible".
- The Sweet Inspirations (Myrna Smith, Estelle Brown, Sylvia Shemwell) – bakgrundssång på "It's Impossible".
- J. D. Sumner & The Stamps (J. D. Sumner, Ed Enoch, Bill Baize, Richard Sterban, Donnie Sumner) – bakgrundssång på "It's Impossible", "Where Do I Go from Here" och "Fool".
- The Nashville Edition (Dolores Edgin, June Page, Hurshel Wiginton, Joe Babcock) – bakgrundssång på "(That's What You Get) For Lovin' Me".
- Millie Kirkham – bakgrundssång på "(That's What You Get) For Lovin' Me" och "Love Me, Love the Life I Lead".
- Mary Holladay, Ginger Holladay – bakgrundssång på "(That's What You Get) For Lovin' Me".
- Temple Riser och June Page – bakgrundssång på "Love Me, Love the Life I Lead".
- Joe Guercio Orchestra – orkester på "It's Impossible".
- Inspelningsansvariga
- Felton Jarvis – producent vid samtliga inspelningar.
- Al Pachucki – ljudtekniker vid samtliga inspelningar.
- Rick Ruggieri – ljudtekniker vid inspelningarna av "Where Do I Go from Here" och "Fool".
Veckolistor
|
| Lista (1973) | Högsta position |
| 24 | |
| 16 | |
| 25 | |
| 52 | |
| 8 |
Referenser
Anmärkningar
- ↑ Enligt det nya avtalet från mars 1973 köpte RCA hela Elvis Presleys inspelade katalog fram till denna tidpunkt för 5,4 miljoner dollar.[12] Av detta belopp fördelades 5,0 miljoner enligt en 50/50-modell mellan Elvis Presley och Tom Parker, medan återstående 400 000 dollar som Parker förhandlat fram fördelades 75/25, vilket gav Elvis 2,8 miljoner dollar och Parker 2,6 miljoner dollar.[19] För den efterföljande sjuårsperioden slöts ett nytt kontrakt som garanterade royaltyutbetalningar om 500 000 dollar per år samt en slutbonus om 200 000 dollar, vilket gav garanterade utbetalningar om minst 3,7 miljoner dollar under kontraktstiden, att fördelas lika mellan Elvis och Parker.[20][19] Utöver detta tillförsäkrade Parker sig separata ersättningar i form av ett konsultarvode på 50 000 dollar per år för att bistå RCA i utvecklingen av merchandising- och promotionskoncept, ytterligare 10 000 dollar per år för exploatering av merchandisingrättigheter, samt 150 000 dollar det första året och därefter 200 000 dollar per år för arbete kopplat till planering, marknadsföring och merchandising i samband med turnéverksamheten. Sammantaget uppgick dessa ersättningar till cirka 1,75 miljoner dollar.[18] När dessa belopp adderas till Parkers andel av katalogutköpet (cirka 2,6 miljoner dollar) samt hans andel av de garanterade royaltyutbetalningarna (minst 1,75 miljoner dollar), erhöll Parker totalt minst 6 miljoner dollar. Elvis erhöll under samma period cirka 2,8 miljoner dollar från katalogutköpet samt minst 1,75 miljoner dollar i garanterade royaltyutbetalningar, vilket sammantaget uppgick till minst 4,5 miljoner dollar. I denna beräkning motsvarar Parkers andel således cirka 57 procent och Elvis cirka 43 procent.[21] Därtill kom turnéintäkter om minst 15 miljoner dollar, där Elvis enligt gällande avtal erhöll två tredjedelar av intäkterna, en ordning som omförhandlades i januari 1976 till ett 50/50-upplägg.[22] Parker erhöll samtidigt 10 procent av turnévinsterna utöver promotorns garanterade ersättning.[18]
- ↑ Den första jamversionen av "Don't Think Twice, It's All Right", inspelad den 16–17 maj 1971 och med en speltid på 9:18, gavs ursprungligen ut i en kraftigt redigerad version på 2:45 på Fool 1973.[68] Senare har längre versioner av låten än den på Fool utkommit, däribland en version på 8:35 på Our Memories of Elvis – Volume 2 (1979) och en på 4:00 på Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70's Masters.[32][68][69] Den kompletta inspelningen har senare utkommit på FTD-utgåvan Elvis Now samt på samlingen Elvis Back in Nashville.[65] Den andra längre jamversionen, inspelad den 17 maj 1971 och med en speltid på 11:20, har utgivits på FTD-utgåvan Elvis Fool samt även den på Elvis Back in Nashville.[67]
- ↑ En version av "It's Still Here" nedkortad till 3:53 gavs ut 1980 på Elvis Aron Presley och en redigerad version på 3:29 utkom 1995 på Walk a Mile in My Shoes.[68] Hela den 4:45 långa originalinspelningen har utkommit på FTD-utgåvan Elvis Fool och på Elvis Back in Nashville.[72]
Citat på engelska
Noter
- 1 2 Gaar 2014, sid. 74–75.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Eder 2013, sid. 263.
- 1 2 3 4 Brown 2017, sid. 396.
- 1 2 3 4 5 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 326.
- 1 2 3 4 5 Flynn, Discography (1970s): Elvis (LP) 1973.
- 1 2 Whitburn 2013, sid. 673.
- 1 2 Billboard, Singles: Steamroller Blues #17.
- 1 2 3 4 Billboard, Albums: Elvis #52.
- 1 2 3 4 Whitburn 2001, sid. 693.
- 1 2 3 4 Hoffmann, Albert & Hoffmann 1988, sid. 294.
- 1 2 3 Official Charts, Albums Chart: Elvis #16.
- 1 2 3 4 5 6 7 Jorgensen 1998, sid. 361.
- 1 2 3 4 5 Guralnick 2025, sid. 296.
- 1 2 Guralnick 2025, sid. 296–297.
- ↑ Guralnick 2025, sid. 297.
- 1 2 3 4 5 6 Jorgensen 1998, sid. 363.
- ↑ Guralnick 2025, sid. 297–298.
- 1 2 3 Guralnick 2025, sid. 298–299.
- 1 2 Guralnick 2025, sid. 298.
- ↑ Nash 2003, sid. 279.
- ↑ Guralnick 2000, sid. 491–494.
- ↑ Hanson 2010, The judge came down hard to the Colonel.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Jorgensen 1998, sid. 362.
- 1 2 3 4 5 6 7 Brown 2017, sid. 313.
- ↑ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 321.
- ↑ Guralnick 2000, sid. 484.
- ↑ Eder 2013, sid. 293.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 359.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Eder 2013, sid. 264.
- 1 2 3 4 5 Brown 2017, sid. 312.
- 1 2 Brown 2017, sid. 312–313.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Brown 2017, sid. 298.
- 1 2 3 Guralnick 2000, sid. 433.
- 1 2 3 4 5 Jorgensen 1998, sid. 323–324.
- 1 2 3 4 5 Brown 2017, sid. 295.
- 1 2 3 Flynn, Recording Sessions 1970s: March 15 1971.
- ↑ Brown 2017, sid. 294.
- 1 2 Jorgensen 1998, sid. 323.
- 1 2 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 292.
- ↑ Guralnick 2000, sid. 432.
- 1 2 3 4 5 Leigh 2017, sid. 238.
- ↑ Leigh 2017, sid. 238–239.
- ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: March 16 1971 – Notes.
- 1 2 3 4 5 6 7 Jorgensen 1998, sid. 324.
- 1 2 Brown 2017, sid. 294–295.
- ↑ Eder 2013, sid. 267.
- ↑ Guralnick 2000, sid. 432–433.
- ↑ Duffett 2018, sid. 4–5.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 Eder 2013, sid. 265.
- 1 2 3 4 5 Matthew-Walker 1995, sid. 132.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 109.
- ↑ Pierce 1994, sid. 247.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 207.
- 1 2 Worth & Tamerius 1988, sid. 452.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 325.
- 1 2 3 Leigh 2017, sid. 241.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 7.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 126.
- 1 2 3 4 5 Brown 2017, sid. 296.
- 1 2 Jorgensen 1998, sid. 328.
- ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: May 15/16 1971 – Notes.
- 1 2 3 Worth & Tamerius 1988, sid. 373.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 326.
- 1 2 3 4 Jorgensen 1998, sid. 330.
- 1 2 3 4 Flynn, Recording Sessions 1970s: May 16/17 1971.
- 1 2 3 4 5 6 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 295.
- 1 2 Flynn, Recording Sessions 1970s: May 17/18 1971.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 Jorgensen 1998, sid. 327.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 543.
- 1 2 3 4 Jorgensen 1998, sid. 332.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 418.
- 1 2 3 4 5 6 Flynn, Recording Sessions 1970s: May 19/20 1971.
- 1 2 3 4 5 6 7 Matthew-Walker 1995, sid. 133.
- 1 2 3 4 5 Brown 2017, sid. 300.
- 1 2 3 4 Brown 2017, sid. 301.
- 1 2 3 Worth & Tamerius 1988, sid. 410.
- 1 2 3 4 Jorgensen 1998, sid. 118.
- 1 2 3 Guralnick 2000, sid. 438.
- ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: May 8 1972.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 528.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 94.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 432.
- 1 2 3 4 5 Jorgensen 1998, sid. 333.
- 1 2 Flynn, Recording Sessions 1970s: May 21/22 1971.
- ↑ Brown 2017, sid. 302.
- 1 2 3 Worth & Tamerius 1988, sid. 416.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 339.
- 1 2 3 4 Matthew-Walker 1995, sid. 135.
- 1 2 3 Brown 2017, sid. 305.
- 1 2 Setlist, It's Impossible.
- ↑ Gaar 2014, sid. 105.
- ↑ Brown 2017, sid. 309.
- 1 2 Brown 2017, sid. 308.
- 1 2 Worth & Tamerius 1988, sid. 497.
- 1 2 3 4 5 Jorgensen 1998, sid. 341.
- 1 2 Guralnick 2000, sid. 460.
- ↑ Eder 2013, sid. 262.
- 1 2 Jorgensen 1998, sid. 341–342.
- ↑ Duffett 2018, sid. 152.
- 1 2 3 Flynn, Recording Sessions 1970s: March 27/28 1972.
- 1 2 Flynn, Recording Sessions 1970s: March 28/29 1972.
- ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: March 29/30 1972.
- ↑ Brown 2017, sid. 310.
- ↑ Brown 2017, sid. 310–311.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 343.
- ↑ Discogs, Williams: Life Goes On, LP, US, 1972.
- ↑ Whitburn 2001, sid. 957.
- 1 2 3 4 5 6 7 Brown 2017, sid. 311.
- ↑ Leigh 2017, sid. 246.
- 1 2 3 4 Leigh 2017, sid. 245.
- 1 2 Krüger 2025, kap. 12: Elvis Presley und "Fool" – Eine königliche Verbindung.
- ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 181.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 342.
- 1 2 Eder 2013, sid. 266.
- 1 2 3 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 323.
- ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LP's, July 28, 1973, s. 62.
- ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LP's & Tape, August 18, 1973, s. 62.
- 1 2 Billboard, Top Country Albums: Elvis #8.
- ↑ Cashbox, Top 100 Albums, July 21, 1973, s. 23–24.
- ↑ Cashbox, Top 100 Albums, September 1, 1973, s. 29.
- ↑ Flynn, Discography (1970s): Steamroller Blues (live – 14/1/73) / Fool 1973.
- ↑ Downey, Albert & Hoffmann 1994, sid. 273.
- ↑ Leigh 2017, Appendix 1.
- ↑ Official Charts, Singles Chart: Fool #15.
- 1 2 3 Discogs, Elvis, LP, US, 1973.
- ↑ Flynn, Discography (1990–1995): Elvis (CD) 1994.
- ↑ Discogs, Elvis, CD, US 1994.
- 1 2 3 Flynn, FTD Discography (2009–2012): Elvis (2xCD Classic Album) 2010.
- 1 2 3 Discogs, Elvis, FTD 2xCD, Europe, 2010.
- 1 2 Umphred, Elvis [1973] Review.
- ↑ Knopper 1999, sid. 892.
- ↑ Larkin, Colin 2006, sid. 630 (vol. 6).
- ↑ Simpson 2004, sid. 148.
- 1 2 3 Billboard Magazine, Billboard's Top Album Picks, July 14, 1973, s. 62.
- ↑ Cashbox, Cashbox Album Reviews, July 14, 1973, s. 34.
- ↑ Simpson 2004, sid. 148.
- ↑ Flynn, Recording Sessions 1970s: May 15/16 1971.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 297–299.
- ↑ Flynn, Live 1972: February 16 1972.
- ↑ Jorgensen 1998, sid. 338–339.
- ↑ Ryan, Elvis (Fool) #24.
Källor
- Billboard, ”Billboards sökbara databas: Elvis Presley: Billboard 200 – Elvis #52. Billboard Top Country Albums – Elvis #8. Billboard Hot 100 – Steamroller Blues/Fool #17”, Billboard, läst 16 maj 2026
- Billboard Magazine, ”July 14, 1973, July 28, 1973, August 18, 1973”, The Billboard Magazine, läst 27 maj 2026
- Brown, Shane (2017) (på engelska). Reconsider Baby: Elvis Presley: A Listener's Guide (2 ed. Revised and Expanded). CreateSpace Independent Publishing Platform. ISBN 978-1976053016
- Cashbox, ”July 14, 1973, July 21, 1973, September 1, 1973”, Cash Box, läst 27 maj 2026
- Discogs, ”Discogs sökbara databas: Elvis Presley: Elvis LP, US, 1973, CD, US 1994, FTD 2xCD, Europe, 2010. Paul Williams: Life Goes On LP, US, 1972”, Discogs, läst 15 maj 2026
- Duffett, Mark (2018) (på engelska). Counting Down Elvis: His 100 Finest Songs. Counting Down. Rowman & Littlefield. Libris 8jjpjlbh6kv5x7pn. ISBN 9781442248045
- Downey, Pat; Albert, George; Hoffmann, Frank W. (1994) (på engelska). Cash Box Pop Singles Charts 1950–1993. Englewood, CO: Libraries Unlimited Inc. ISBN 978-1563083167
- Eder, Mike (2013) (på engelska). Elvis Music FAQ: All That's Left to Know About the King's Recorded Works (1 ed.). Milwaukee WI: Backbeat Books. ISBN 978-1617130496
- Flynn, Keith, ”Elvis Presley: Recording Sessions 1970s. Interactive Official Release Discography (1970s), (1990–1995). Interactive Follow That Dream Discography (2009–2012). Soundboard or multi-track & officially released audience recordings Live 1972”, Keith Flynn's Elvis Presley Pages, läst 15 maj 2026
- Gaar, Gillian G. (2014) (på engelska). 100 Things Elvis Fans Should Know & do Before They Die. Chicago: Triumph Books. ISBN 978-1600789083
- Guralnick, Peter; Jorgensen, Ernst (1999) (på engelska). Elvis Day by Day: The Definitive Record of His Life and Music. New York: Ballantine Books. ISBN 0345420896
- Guralnick, Peter (2000) (på engelska). Careless Love: The Unmaking of Elvis Presley. New York: Back Bay Books. Libris 18443996. ISBN 978-0316332972
- Guralnick, Peter (2025) (på engelska). The Colonel and the King: Tom Parker, Elvis Presley, and the Partnership that Rocked the World. New York: Little, Brown and Company. ISBN 978-0316399449
- Hanson, Alan (november 2010), ”The Amazing Comeback Of Colonel Tom Parker”, Elvis History Blog
- Hoffmann, Frank; Albert, George; Hoffmann, Lee Ann (1988) (på engelska). The Cash Box Album Charts, 1955-1974. Metuchen, N.J.: Scarecrow. Libris 5723365. ISBN 0-8108-2005-6
- Jorgensen, Ernst (1998) (på engelska). Elvis Presley: A Life in Music: The Complete Recording Sessions (1. ed.). New York: St. Martin's Press. ISBN 978-1466868557
- Knopper, Steve (1999). ”Elvis Presley”. i Gary Graff, Daniel Durchholz (på engelska). MusicHound Rock: The Essential Album Guide. Farmington Hills, MI: Visible Ink Press. ISBN 1-57859-061-2
- Krüger, Elias (2025) (på tyska). Der inoffizielle Adventskalender für Fans von James Last: 24 Tage mit deinem Star bis Weihnachten. FlipFlop. ISBN 978-3695337682
- Larkin, Colin, red (2006). ”Presley, Elvis” (på engelska). The Encyclopedia of Popular Music. "6" (4. ed.). New York: Oxford University Press. sid. 626–632. Libris 10234329. ISBN 0195313739
- Leigh, Spencer (2017) (på engelska). Elvis Presley: Caught in a Trap. Aswarby, Sleaford, United Kingdom: McNidder & Grace. Libris 21550741. ISBN 978-0857161659
- Matthew-Walker, Robert (1995) (på engelska). Heartbreak Hotel: The Life and Music of Elvis Presley. Chessington, Surrey: Castle Communications. ISBN 1860740553
- Nash, Alanna (2003) (på engelska). The Colonel: The Extraordinary Story of Colonel Tom Parker and Elvis Presley. New York: Simon & Schuster. Libris 9327062. ISBN 0743213017
- Official Charts. ”ELVIS PRESLEY” (på engelska). Official Charts sökbara databas. Official Charts. https://www.officialcharts.com/artist/13107/elvis-presley/. Läst 26 februari 2026.
- Pierce, Patricia Jobe (1994) (på engelska). The Ultimate Elvis: Elvis Presley, Day by Day. New York: Simon & Schuster. ISBN 067187022X
- Ryan, Gavin. ”Elvis Presley's Australian Chart Album's 1965-2015” (på engelska). Elvis Australia (data hämtade ur Australian Chart Book 1940–1969 av David Kent, Australian Chart Book, 2005). https://www.elvis.com.au/charts/elvis-presley-australian-album-charts-list.html. Läst 14 maj 2026.
- Setlist, ”Elvis Presley Tour Statistics”, Setlist.fm, https://www.setlist.fm/stats/elvis-presley-73d6a2b1.html
- Simpson, Paul (2004) (på engelska). The Rough Guide to Elvis. London: Rough Guides. Libris 9589595. ISBN 1843534177
- Umphred, Neal, ”Elvis [1973] Review”, Allmusic (Rovi Corp.), https://www.allmusic.com/album/elvis-1973--mw0000110495, läst 14 maj 2026
- Whitburn, Joel (2001) (på engelska). Billboard's Top Pop Albums 1955–2001. Menomonee Falls, Wisconsin: Record Research Inc. ISBN 0898201470
- Whitburn, Joel (2013) (på engelska). Top Pop Singles 1955–2012 (14th ed.). Menomonee Falls, Wisconsin: Record Research Inc. ISBN 978-0898202052
- Worth, Fred L.; Tamerius, Steve D. (1988) (på engelska). Elvis: His Life from A to Z. Chicago: Contemporary Books. Libris 5718421. ISBN 0809245280

.jpg)
