James MacCullagh

James MacCullagh
Född1809[1][2][3]
Lower Landahussy[4]
Död24 oktober 1847[1]
Dublin[4]
BegravdBadoney Manse[5]
kartor
Medborgare iFörenade kungariket Storbritannien och Irland
Utbildad vidTrinity College, Dublin, legum doctor, [4]
SysselsättningMatematiker, fysiker
ArbetsgivareTrinity College, Dublin (1832–1847)[4]
Föräldrarunknown MacCullagh
Utmärkelser
Cunninghammedaljen (1838)[6]
Copleymedaljen (1842)[7]
Fellow of the Royal Society (1843)[4]
Redigera Wikidata

James MacCullagh, född 1809 i Landahaussy, Irland, död 24 oktober 1847 i Dublin, Irland, var en (ö)irländsk matematiker och fysiker. Han tjänstgjorde som Erasmus Smiths-professor i matematik vid Trinity College, Dublin från och med 1835, och 1843 utnämndes han till Erasmus Smiths-professor i naturlig och experimentell filosofi.[8] MacCullagh fick Cunninghammedaljen från Royal Irish Academy 1838 för sitt arbete med lagarna för kristallin reflexion och ljusbrytning och Copleymedaljen 1842 för sina insatser kring ljusets natur.

Biografi

MacCullagh flyttade med föräldrarna till Curly Hill, Strabane när han var omkring 10 år.[9] Han var äldst av tolv barn och visade matematisk begåvning redan i tidig ålder.[10] Han började på Trinity College, Dublin som student 1824, vann ett stipendium 1827 och tog examen 1829.[9]

MacCullagh var en idealistisk nationalist, i den tidens bemärkelse.[11][12] Han ställde utan framgång upp i valet till Dublin Universitys valkrets 1847.[9] Han led av överarbete och en period av depression och dog 1847 genom att skära av sig halsen i ett av sina rum på Trinity College Dublin.[11]

I maj 2009 avtäcktes en plakett från Ulster History Circle vid hans familjegrav i St Patrick's Church i Upper Badoney.[13] Plaketten var en del av evenemang som organiserades av Glenelly Historical Society för att hedra hans minne.

Karriär

MacCullagh blev ledamot av Trinity College, Dublin år 1832 och var samtida med William Rowan Hamilton där.[9][11] Han blev medlem av Royal Irish Academy år 1833.[11] År 1835 utnämndes han till Erasmus Smiths-professor i matematik vid Trinity College, Dublin och 1843 blev han Erasmus Smiths-professor i naturlig och experimentell filosofi.[14] Han var en inspirerande lärare och undervisade framstående forskare, som Samuel Haughton, Andrew Searle Hart, John Kells Ingram och George Salmon.[13][11]

MacCullagh hade varit inblandad i upprepade prioritetsdispyter med Hamilton. År 1832 publicerade Hamilton en förutsägelse om konisk refraktion. År 1833 hävdade MacCullagh att den är ett specialfall av en sats som han publicerade 1830 som han inte förklarade eftersom den inte var relevant för just den artikeln. År 1842 spekulerade Hamilton i en modell av eter, vilket MacCullagh hävdade att han hade spekulerat i samma modell.[15]

Även om han främst arbetade med optik är han också ihågkommen för sitt arbete med geometri. Hans viktigaste verk inom optik publicerades i mitten till slutet av 1830-talet. Hans viktigaste verk om geometri, On surfaces of the second order, publicerades 1843. Han tilldelades Cunninghammedaljen från Royal Irish Academy 1838 för sin artikel On the laws of crystalline reflexion and refraction.(1838)[16][9] Han tilldelades Copleymedaljen för sitt arbete om ljusets natur 1842.[9]

MacCullagh var engagerad i British Association for the Advancement of Science.[11] Han brevväxlade med många framstående vetenskapsmän, som John Herschel och Charles Babbage.[10] I Passages from the Life of a Philosopher skrev Charles Babbage att MacCullagh var "en utmärkt vän till mig" och diskuterade fördelarna och nackdelarna med analysmaskinen med honom.

Arbeten om ljus och optik

MacCullaghs viktigaste artikel om optik, An essay towards a dynamical theory of crystalline reflection and refraction, presenterades för Royal Irish Academy i december 1839[17][18]. Artikeln inleds med att definiera vad som då var ett nytt koncept, krullningen hos ett vektorfält. (Termen "krullning" användes först av James Clerk Maxwell år 1870.) MacCullagh visade först att krullningen är en kovariant vektor i den meningen att dess komponenter transformeras på lämpligt sätt under koordinatrotation. Med inspiration från George Green började han utveckla en potentiell funktion för en dynamisk teori för ljustransmission.

MacCullagh fann att en konventionell potentialfunktion proportionell mot den kvadrerade normen för förskjutningsfältet var oförenlig med kända egenskaper hos ljusvågor. För att endast kunna stödja transversella vågor fann han att potentialfunktionen måste vara proportionell mot den kvadrerade normen för förskjutningsfältets krökning.[19] Det accepterades att hans radikala val uteslöt allt hopp om en mekanisk modell för det eteriska mediet. Ändå visade sig fältekvationerna som härrör från detta rent gyrostatiska medium vara i överensstämmelse med alla kända lagar, som Snells och Augustin-Jean Fresnels.

William Thomson, 1:e baron Kelvin lyckades utveckla en fysiskt realiserbar modell av MacCullaghs rotationselastiska men translationellt okänsliga eter, bestående av gyrostater monterade på ett ramverk av teleskopiska stavar, beskriven i hans artikel On a Gyrostatic Adynamic Constitution for Ether (1890).

En ganska modern diskussion av MacCullaghs etermodell finns i avsnitt 15 i Sommerfelds bok Mechanics of Deformable Bodies.[20]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, James MacCullagh, 22 januari 2026.
  • Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1122 

Noter

  1. 1 2 MacTutor History of Mathematics archive, läst: 22 augusti 2017.[källa från Wikidata]
  2. ↑ James MacCullagh, minnestavla (på engelska), Open Plaques objekt-ID: 3596.[källa från Wikidata]
  3. ↑ Biodiversity Heritage Library, BHL-ID: 16085, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. 1 2 3 4 5 MacTutor History of Mathematics archive.[källa från Wikidata]
  5. ↑ s. 67, läs online.[källa från Wikidata]
  6. ↑ List of past Cunningham Medal winners (på engelska), läs online, läst: 8 juli 2026.[källa från Wikidata]
  7. ↑ Award winners : Copley Medal (på engelska), Royal Society, läs online, läst: 30 december 2018.[källa från Wikidata]
  8. ↑ ”James MacCullagh 1843-1848”. James MacCullagh 1843-1848. Dublin. 2009. https://www.tcd.ie/physics/300/erasmus-smiths-professors/james-maccullagh.
  9. 1 2 3 4 5 6 Dictionary of Irish Biography: MacCullagh, James
  10. 1 2 O'Connor, John J.; Robertson, Edmund F., ”James MacCullagh”, MacTutor History of Mathematics archive, University of St Andrews.
  11. 1 2 3 4 5 6 Scaife, Brendan (1990). ”James MacCullagh, M.R.I.A., F.R.S., 1809–1847”. Proceedings of the Royal Irish Academy 90C (3): sid. 67–106. https://www.jstor.org/stable/25516063. Läst 23 december 2022.
  12. ↑ McDowell, R.B.; Webb, D.A. (2004). Trinity College Dublin 1592–1952 An academic history. Dublin: Trinity College Dublin Press and Environmental Publications. ISBN 1-871408-25-3.
  13. 1 2 UHISTADMIN (2015-04-13). ”James Mac Cullagh”. ulsterhistorycircle.org.uk. The Ulster History Circle Official website. https://ulsterhistorycircle.org.uk/james-mac-cullagh/.
  14. ↑ Erasmus Smith's professors of Mathematics Mathematics at TCD 1592–1992
  15. ↑ Flood, Raymond (2006). ”Mathematics in Victorian Ireland” (på engelska). BSHM Bulletin: Journal of the British Society for the History of Mathematics 21 (3): sid. 200–211. doi:10.1080/17498430600964433. ISSN 1749-8430. http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/17498430600964433.
  16. ↑ Physicists of Ireland: Passion and Precision. Sid. 73.
  17. ↑ MacCullagh, James (1839). ”An Essay towards a dynamical Theory of crystaline Reflexion and Refraction” (på engelska). Transactions of the Royal Irish Academy 21: sid. 17-49.
  18. ↑ MacCullagh, James (1880). S. Haughton and J. H. Jellett. red. The Collected Works of James MacCullagh. Dublin: Hodges and Figgis, for Dublin University Press. Sid. 145-84. https://archive.org/details/collectedworks00maccuoft.
  19. ↑ Hunt, Bruce J. (1991). The Maxwellians. Ithaca and London: Cornell University Press}. Sid. 9-11.
  20. ↑ Sommerfeld, Arnold (1950). Mechanics of Deformable Bodies, Lectures on Theoretical Physics, Vol. 2. New York: Academic Press.

Externa länkar

Denna artikel är utgiven av Wikipedia. Texten är tillgänglig under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 om inget annat anges. Ytterligare villkor kan gälla för mediefilerna.