James Van Allen

James Van Allen
Född	7 september 1914[1][2][3] Mount Pleasant[4], USA
Död	9 augusti 2006[5][1][2] (91 år) Iowa City[6], USA
Begravd	Southampton Cemetery[7]
Medborgare i	USA
Utbildad vid	University of Iowa, 1939[4] Iowa Wesleyan University, 1935[4] Mount Pleasant Community High School
Sysselsättning	Fysiker[8][9], universitetslärare, kärnfysiker, geovetare
Arbetsgivare	Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory[6] Carnegie Institution for Science (1939–1942)[10][4] University of Iowa (1951–1985)
Noterbara verk	Van Allen-bältena
Barn	5
Utmärkelser
Guggenheimstipendiet (1946)[11] Person of the Year (1960) Richtmyer Memorial-priset (1960)[12] Elliott Cresson-medaljen (1961)[13] Fellow of the American Geophysical Union (1962)[14] John Adam Fleming Medal (1963)[15] William Bowie-medaljen (1977)[16][17] Royal Astronomical Societys guldmedalj (1978) International Space Hall of Fame (1984)[18][19] AAAS Philip Hauge Abelson Prize (1985)[20] William Procter-priset för vetenskapliga bedrifter (1987)[21] National Medal of Science (1987) Crafoordpriset i geovetenskap (1989)[16] Nevada Medal (1990)[22] Vannevar Bush Award (1991) Gerard P. Kuiper Prize (1994)[23] Hedersmedlem av American Polar Society
Redigera Wikidata

James Van Allen, född 7 september 1914 i Mount Pleasant, Iowa, död 9 augusti 2006 i Iowa City, Iowa, var en amerikansk fysiker som arbetade vid University of Iowa. Ur mätresultat från forskningssatelliterna Explorer I och Explorer II, påvisade han 1958 att jorden omges av två bälten med hög strålningsintensitet bestående av elektroner och protoner. Bältena har sedan uppkallats efter Van Allen.

Van Allen invaldes 1981 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. För sina forskningsresultat tilldelades han 1989 Kungliga Vetenskapsakademins Crafoord-pris, som i dag uppgår till cirka 500 000 USD.

• Abigail Foerstner, James Van Allen: The first eight billion miles. University of Iowa Press, Iowa City, 2007. ISBN 978-0-87745-999-6.