Johan Vilhelm Snellman

Johan Vilhelm Snellman
FöddJohan Vilhelm Snellman
12 maj 1806[1][2][3]
Stockholm[4]
Död4 juli 1881[1] (75 år)
Danskarby, Finland
BegravdSandudds begravningsplats
Medborgare iKejsardömet Ryssland och Storfurstendömet Finland
Utbildad vidÅbo Akademi
Helsingfors universitet
SysselsättningPolitiker[5], universitetslärare, journalist, författare, filosof[6][7], redaktör[7]
Befattning
Ledamot av Finlands lantdag
ArbetsgivareHelsingfors universitet
Politiskt parti
Finska partiet
Barn5
Utmärkelser
Sankt Vladimirs orden, tredje klassen (1865)[8]
Redigera Wikidata

Johan Vilhelm Snellman, född 12 maj 1806 i Stockholm, död 4 juli 1881 i Kyrkslätt, var en finländsk filosof, författare, publicist och statsman. Han var en av fennomanins ledande gestalter och en central företrädare för den hegelianska filosofin i Norden.

Som redaktör för tidningarna Saima (1844–1846) och Litteraturblad (från 1847) införde Snellman en samhällskritisk publicistik i Finland och verkade för att göra finskan till kultur- och ämbetsspråk. Han utnämndes 1856 till professor i filosofi vid Helsingfors universitet och var senator och chef för finansexpeditionens första avdelning 1863–1868, då han bland annat genomförde myntreformen som band den finska marken till silvermyntfoten. Hans födelsedag firas som Snellmansdagen eller finskhetens dag och är en officiell flaggdag i Finland.

Snellman var farfar till Aarne Snellman.

Biografi

Snellman var son till sjökaptenen Christian Henrik Snellman och Maria Magdalena Röring.[9] År 1813, fyra år efter att Storfurstendömet Finland blivit ryskt efter Sveriges nederlag i finska kriget, flyttade familjen till Gamlakarleby, där Snellmans mor avled året därpå.[9] Han gick i skola i Uleåborg och började studierna vid Kejserliga Akademien i Åbo 1822, ursprungligen med avsikten att studera till präst.[9] Han studerade samtidigt som de något äldre J.L. Runeberg och Elias Lönnrot.[9] Han övergick snart till filosofin, och blev filosofie kandidat 1831 och promoverades till magister 1832.[9] Hans avhandling från 1835, Dissertatio academica absolutismum systematis Hegeliani defensura, behandlade den Hegelska tankevärlden, och åren 1835–1839 verkade Snellman som docent vid Helsingfors universitet.[9]

Som docent och kurator för den nordösterbottniska studentavdelningen utövade Snellman ett betydande inflytande över studentvärlden. Hans försvar för det akademiska självstyret ledde till konflikt med universitetsmyndigheterna, och en planerad föreläsningsserie om den akademiska frihetens väsen förbjöds, vilket bidrog till att han 1839 lämnade Finland.[9]

Stockholm och Tyskland

År 1839 reste Snellman till Sverige och blev kort därefter biträdande redaktör för veckotidningen Freja i Stockholm.[9] Där deltog han i den litterära och politiska debatten, bland annat genom sin roman Det går an. En tafla ur lifvet. Fortsättning (1840), som var ett svar på Carl Jonas Love Almqvists omdebatterade Det går an och försvarade äktenskapet som en nödvändig samhällelig institution.[9]

I augusti 1840 begav sig Snellman vidare till Tübingen, där han under nästan ett år skrev verket Versuch einer speculativen Entwicklung der Idee der Persöhnlichkeit (1841), ett inlägg i den religionsfilosofiska debatten kring Hegels skola och David Friedrich Strauss bibelkritik.[9] Efter en rundresa genom bland annat München, Wien, Prag och Berlin återvände han till Stockholm, där han 1842 publicerade sitt samhällsfilosofiska huvudverk Läran om Staten.[9] I detta arbete utvecklade han, delvis i polemik med Hegel, en historiserande analys av staten där bildningsnivån framstår som den viktigaste samhälleliga faktorn.[9] Tiden i Sverige och Tyskland var avgörande för Snellmans andliga utveckling och gav honom inblick i en mer utvecklad borgerlig offentlighet än den finländska.[9]

Kuopio och Saima

Han återvände till Finland 1842 och utnämndes året därpå till rektor vid Kuopio högre elementarskola.[9]

J.V. Snellmans park i Kuopio.

Från och med 1844 publicerade han den svenskspråkiga tidskriften Saima samt det finskspråkiga veckobladet Maamiehen Ystävä.[9] Genom Saima införde Snellman en offentlig debatt och samhällskritik i modern mening i Finland, där han kompromisslöst formulerade det moderna industrisamhällets krav och tillämpade idéer från de tjeckiska, irländska och ungerska nationella rörelserna på finländska förhållanden.[9] Tidningens bitska och ironiserande ton väckte ogillande hos myndigheterna, och när myndigheterna drog in Saima-tidningen 1846 grundade han i stället tidningen Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.[9]

Den 18 november 1845 gifte sig Snellman med Johanna (Jeannette) Lovisa Wennberg (1828–1857), dotter till apotekaren i Kuopio Anders Wennberg.[9] Paret fick flera barn, varav fyra söner nådde framstående ställning som senator, referendariesekreterare, medicinalråd respektive överdirektör för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.[9]

Professor och senator

Snellman flyttade till Helsingfors 1854.[9] Vid Alexander II:s trontillträde som storfurste 1855 återvände han som journalist till Litteraturbladet.[9] Under Alexander II:s regentstid förmildrades förhållandena och 1856 öppnades en tjänst för Snellman vid Helsingfors universitet som professor i sedelära och vetenskapernas system.[9] Han fick titeln kansliråd 1859 och promoverades till hedersdoktor 1860.[9]

Snellman var svenskspråkig, liksom de flesta inom den bildade klassen i Finland, men började på 1850-talet uppmuntra de högutbildade att lära sig tala och skriva finska. Han ville att finskan skulle bli ett nationellt kulturspråk och inte enbart allmogespråk. År 1856 grundades det första finskspråkiga läroverket.[10]

I sin journalistik utvecklade Snellman en realpolitisk linje i Finlands förhållande till Ryssland: landets särställning kunde tryggas endast om man stödde sig på kejsaren och förde en lojalitetspolitik gentemot autokratin, medan finsk nationalitet och bildning byggdes upp inifrån.[9] Denna linje, som ställde honom i motsättning till de framväxande liberalerna, framträdde tydligast under det polska upproret 1863, då Snellman i sin uppmärksammade artikel Krig eller fred för Finland? otvetydigt tog ställning för en prorysk hållning.[9]

Staty över Johan Vilhelm Snellman framför Finlands Bank i Helsingfors.

Åren 1863–1868 var Snellman senator och chef för finansexpeditionens första avdelning.[9] Han verkade aktivt för det finska språkets rättsställning och bidrog till att Alexander II 1863 förordnade att finskan inom en utsatt tid skulle bli ämbetsspråk.[9] Som senator genomförde han 1865 myntreformen som band den finska marken till silvermyntfoten — i sak en revalvering som under de följande missväxtåren och hungerkatastrofen 1867 visade sig vara mycket tung men som långsiktigt stabiliserade landets ekonomi.[9] Konflikter med den nye generalguvernören Nikolaj Adlerberg ledde till att Snellman 1868 fick begära avsked.[9]

Senare år och eftermäle

Snellman adlades 1866[9] och representerade adelsståndet vid lantdagarna 1867, 1872 och 1877.[källa behövs] Han var ordförande för Finska Litteratursällskapet 1870–1874 och för Finska Vetenskaps-Societeten 1870–1871.[9] Snellman ligger begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Snellmans grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Vid Snellmans begravning den 7 juli 1881 hölls minnestalet av Zacharias Topelius, som beskrev Snellman som ”graniten, den handlingskraftigaste, den viljestarkaste” i sin generation.[9] Snellman blev tidigt en kultgestalt inom den finsknationella rörelsen, och hans 75-årsdag i maj 1881 användes som en bred fennomansk manifestation runt om i landet.[9] Hundraårsminnet av hans födelse 1906 firades genom en omfattande förfinskning av svenska släktnamn, och Snellman blev den första historiska personen vars porträtt avbildades på en sedel i det självständiga Finland.[9]

Snellmansdagen

Snellmansdagen eller finskhetens dag firas på Snellmans födelsedag den 12 maj i Finland. Dagen är en officiell flaggdag i Finland.

Bibliografi

Originalutgåvor

Samlingar och urval

Se även

Källor

  1. 1 2 Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Johan-Vilhelm-Snellmantopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ↑ Dalibor Brozović & Tomislav Ladan, Hrvatska enciklopedija, lexikografiska institutet Miroslav Krleža, 1999, Hrvatska enciklopedija-ID: 56873.[källa från Wikidata]
  3. ↑ Johan Vilhelm Snellman, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt Lexikon för Finland ID (urn.fi): 4823-1416928957429.[källa från Wikidata]
  4. ↑ läs online, finland.fi .[källa från Wikidata]
  5. ↑ läs online, www.ludocraft.com .[källa från Wikidata]
  6. ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 25 juni 2015.[källa från Wikidata]
  7. 1 2 Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1043686327749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  8. ↑ Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 3639, läst: 26 maj 2023.[källa från Wikidata]
  9. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 ”Snellman, Johan Vilhelm”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4823-1416928957429
  10. ↑ Henrikson, Alf (1985). Ända från Vendelkråka: en nordisk kronologi. Trevi. sid. 302-303. ISBN 978-91-7160-706-5. Läst 1 september 2024

Vidare läsning

  • J. V. Snellman och hans gärning: Ett finsk-svenskt symposium hållet på Hässelby slott 1981 till 100-årsminnet av Snellmans död. Konferenser – Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 10. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie-, och antikvitetsakad. 1984. ISSN 0348-1433 Libris 7640460. ISBN 91-7402-135-4 
  • Laurell, Axel Adolph (1848). ”Genmäle till Herr J. W. Snellman: En stridskrift i några tidsfrågor”. Väktaren (Helsingfors) 2: 1.  Libris 2765606
  • Qvanten, Emil von (1861). Prof. Snellman och Finlands konstitution (aftr. ur Nya Dagligt Allehanda). Stockholm. Libris 2979177 
  • Rahikainen, Agneta (1995). ”Går det an för J. V. Snellman?”. i Magnus Pettersson. Festskrift till Johan Wrede. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1995. sid. 99–104. Libris 2109276 
  • Rein, Thiodolf (1895–1904). Johan Vilhelm Snellman. Helsingfors: Otava. Libris 1973226 
  • Vest, Eliel (1904). Johan Vilhelm Snellman: En biografisk studie. D. 1. Helsingfors. Libris 2864638 
  • Ylikangas, Heikki (2007). ”Varför ville J. V. Snellman tränga undan det svenska språket i Finland? Att göra det finska språket allenarådande”. Vänskap över gränser: En festskrift till Eva Österberg. Lunds universitet. sid. 333–354. Libris 10723255. ISBN 978-91-633-1353-0 
  • ”Snellman, J.V.”. Finlands författare 1809-1916. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura och Svenska litteratursällskapet i Finland. 1993. sid. 711–716. ISBN 951-717-714-3 
  • Snellman, Johan Vilhelm i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0

Externa länkar

Denna artikel är utgiven av Wikipedia. Texten är tillgänglig under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 om inget annat anges. Ytterligare villkor kan gälla för mediefilerna.