Sermocinatio
| Stilfigurer |
|---|
| Dialog |
| Apostrofering · Descriptio · Divisio · Hypofor · Illeism · Prosopopoeia · Ratiocinatio · Retorisk fråga · Sermocinatio |
| Jämförelse |
| Allegori · Antites · Kenning · Liknelse · Metafor · Metonymi · Pars pro toto · Synekdoke |
| Ordlek |
| Malapropism · Oxymoron · Paronomasi · Zeugma |
| Struktur |
| Anastrof · Isokolon · Kiasm · Parallellism · Trikolon |
| Tillägg |
| Evidentia · Hopning · Hyperbol · Perifras · Pleonasm · Polysyndeton · Stegring · Tautologi |
| Upprepning |
| Allitteration · Anadiplos · Anafor · Assonans · Epanalepsis · Epifor · Ploke · Polyptoton · Rim · Symploke · Synonymi |
| Uteslutning |
| Asyndeton · Ellips · Ironi · Litotes · Meiosis |
| Övrigt |
| Antonomasi · Dysfemism · Eufemism · Exclamatio · Katakres |
Sermocinatio är en retorisk stilfigur (trop) som innebär att talaren låtsas citera ett yttrande från något dött, stumt eller frånvarande.[1] Sermocinatio är besläktad med stilfiguren prosopopeia. Skillnaden mellan de två är att sermociatio alltid citerar något vilket inte prosopopeia nödvändigtvis gör.
Sermocinatio kan därför ses som att man lägger ord i mun på någon eller något, men den kan även användas för att göra ett ställningstagande.[1]
Exempel
- "Vart är vi på väg?" frågar ni
- Förr eller senare kommer ni att tänka "Hon hade rätt"
- Jag skulle säga att motståndaren kallar er för "fiende"