Stora ofreden
Stora ofreden (finska: isoviha) betecknar inom Finlands historia perioden från stora nordiska krigets utbrott 1700 till freden i Nystad 1721. I en snävare bemärkelse används uttrycket för den ryska ockupationen av Finland åren 1713–1721.[1]
Efter den ryska segern i slaget vid Poltava 1709 intogs de finska städerna Viborg och Kexholm 1710, vilket öppnade vägen för Rysslands fortsatta expansion i Finland. Tsar Peter I landsteg i Helsingfors 1713, och under följande år tog ryska trupper kontroll över hela landet. Den svenska förvaltningen upphörde att fungera och ersattes av ett rent militärstyre. En stor del av befolkningen, särskilt från städerna och de övre stånden, flydde till den västra rikshalvan (nuvarande Sverige).[1]
Vid fredsslutet i Nystad 1721 utrymde Ryssland Finland, med undantag för södra och sydöstra Karelen med Viborg, Kexholm och Sordavala. Detta område, senare känt som Gamla Finland, avträddes till Ryssland. Efter freden återhämtade sig Finland snabbt; befolkningen ökade, skolor och administration återupprättades och betydande skattelättnader infördes.[1]
Referenser
- 1 2 3
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Stora ofreden, 1904–1926.
Vidare läsning
- Gabriel Leinberg (1892), Finska prästerskapets besvär och Kongl. Majestäts därpå gifna resolutioner : från slutet af 1620-talet intill stora ofredens slut / samlade af K. G. Leinberg., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113384727, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022358
| ||||||||