Vulcanus

Vulcanus var eldens och smideskonstens gud i romersk mytologi, son till Jupiter och Juno.^[1] Han motsvaras av smidesguden Hefaistos i grekisk mytologi. Vulcanus hade också rollen som skyddsgud. Vulcanus var gift med gudinnan Venus. Han hade i Rom en urgammal helgedom, det s. k. Volcanal, på sluttningen av den kapitolinska kullen, och till hans ära firades festen volcanalia den 23 augusti, under kejsartiden med circensiska spel.

Moderna tillämpningar

Ordet vulkan, en öppning i jordskorpan, där het magma (smälta bergarter) tränger upp från jordens inre, har sitt ursprung från Vulcanus.
Vulcanus har givit namn åt vulkaniseringsprocessen där man med hjälp av hetta och svavel, utgående från saven i gummiträdet, skapar en mängd elastomerer.
Etymologiskt kan Vulkanus även, ehuru något oegentligt, härledas till vulkanfiber, som i likhet med gummi framställs genom att man skapar tvärbindningar i en geléliknande massa (i detta fall cellulosa), men som inte alls innehåller svavel, och långtifrån är en elastomer. Det är tvärtom synnerligen otänjbart.

Se även

Referenser

↑ Georges Dumézil (1996) [1966]. Archaic Roman Religion: Volume One. trans. Philip Krapp. Baltimore: Johns Hopkins University Press. pp. 320–321. ISBN 0-8018-5482-2.

[1] Georges Dumézil (1996) [1966]. Archaic Roman Religion: Volume One. trans. Philip Krapp. Baltimore: Johns Hopkins University Press. pp. 320–321. ISBN 0-8018-5482-2.

[1]