Bruno Jalander

Jalander genomgick den finska kadettkåren i Fredrikshamn och avslutade 1895.^[5] Han var officer från 1896 till 1902 i den gamla finska värnpliktsarmén under ryska tiden, och övergick då armén upplöstes till fångvården och tjänstgjorde som polismästaradjoint i Helsingfors 1905–1910.^[6] Han tjänstgjorde under första världskriget på rysk sida 1914–1917.^[5]

Han var landshövding i Nylands län 1917–1932, blev generalmajor 1920, var krigsminister 1920–1921 och 1921–1922, samt försvarsminister 1922–1923.^[7]

En av Jalanders viktigaste insatser under ministertiden var att locka jägarofficeren Lauri Malmberg till posten som överbefälhavare för skyddskårerna 1921. Genom Malmberg kunde man åsidosätta aktivistkretsarnas kandidater – i synnerhet Gustaf Mannerheim. Jalander hade nämligen kommit i öppen konflikt med Mannerheim, bland annat om hur man skulle förhålla sig till ryska flyktingar i Finland och om Mannerheims plan för ett anfall mot Petrograd. Jalander ansåg dessutom att Mannerheim under världskriget hade varit mer lojal mot det ryska kejsardömet än mot Finlands självständighetskamp.^[5]

Jalander blev kommendör av Kungliga Nordstjärneorden 1:a klass 1925.

Jalander intog en fast hållning mot Lapporörelsen och bidrog indirekt till de händelser som utlöste Mäntsäläupproret 1932. Han vägrade hindra den socialdemokratiske riksdagsmannen Mikko Erich från att tala på folkets hus i Mäntsälä och utkommenderade 30 poliser med uppgift att arrestera de beväpnade Lappomän som samlats där. Polisen var dock inte sin uppgift vuxen, och kraven på Jalanders avgång växte. Han tvingades sommaren 1932 lämna sin befattning, ett avskedande som sades vara en följd av ett löfte som president P. E. Svinhufvud gett upprorsmakarna i Mäntsälä.^[5]

Under spanska inbördeskriget tjänstgjorde han som Nationernas förbunds evakueringschef 1938–1939.^[5]