Elisabeth Rehn

Elisabeth Rehn
Elisabeth Rehn, 7 maj 2015.
FöddMärta Elisabeth Carlberg
6 april 1935[1][2][3] (91 år)
Helsingfors
Medborgare iFinland
Utbildad vidSvenska handelshögskolan,
SysselsättningPolitiker[4]
Befattning
Ledamot av Finlands riksdag, Nylands valkrets (1979–1995)
Finlands försvarsminister
Regeringen Aho och Regeringen Holkeri (1990–1995)[5][6]
Europaparlamentariker (1995–1996)
Europaparlamentariker
fjärde Europaparlamentet, Finland (1995–1996)[7]
ArbetsgivareFörenta nationerna
Politiskt parti
Svenska folkpartiet i Finland
MakeOve H. Rehn
(g. 1955–2004, makas/makes död)
BarnVeronica Rehn-Kivi (f. 1956)
SläktingarUlla Gyllenberg (syskon)
Utmärkelser
Riddartecknet av I klass av Finlands Vita Ros’ orden (1988)[8]
Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden (1991)[9]
Frihetskorsets 1. klass med kraschan (2002)[10]
Terra Mariana-korsets orden, första klass (2003)[11]
Krigsinvalidernas förtjänstkors[12]
Kadettkårens förtjänstmedalj[13]
Stora gyllene hedersmedaljen av Österrikiska republikens förtjänstorden[12]
Reservistförbundet – Reservunderofficers-förbundets förtjänstkors med spänne[12]
Redigera Wikidata

Märta Elisabeth Rehn, född Carlberg 6 april 1935 i Helsingfors, är en finländsk politiker. Hon var riksdagsledamot för Svenska folkpartiet 1979–1995, ordförande för partiets riksdagsgrupp från 1987 och Finlands försvarsminister 1990–1995 — den första kvinnan på den posten. I presidentvalet 1994 nådde hon den avgörande omgången, där hon förlorade mot Martti Ahtisaari. Rehn har även verkat internationellt, bland annat som FN:s människorättsrapportör i forna Jugoslavien och som biträdande generalsekreterare med ansvar för Bosnien och Hercegovina. Hon är syster till Ulla Gyllenberg och Gunnel Carlberg.[14]

Biografi

Uppväxt och utbildning

Rehn föddes i Helsingfors men tillbringade det mesta av sin barndom i Mäntsälä, där hennes far var kommunalläkare. Vid 10-årsåldern började hon på en svenskspråkig skola i Grankulla där hon bodde på internat och blev snabbt självständig. Hon blev student 1953 och tog diplomekonom­examen vid Svenska handelshögskolan 1957.[15]

Tidigt yrkesliv

I äktenskapet med studiekamraten Ove Rehn föddes fyra barn, som Elisabeth Rehn till en början skötte hemma innan hon började sin karriär inom politiken. Hon började arbetslivet 1960 då hon blev kontorschef i familjebolagen, först Oy Renecta Ab och sedan Rehn Trading. Därefter tjänstgjorde hon som yrkesvägledare i sin tidigare skola i Grankulla. Hon var också en pionjär som direktörsförsäljare av Tupperware-produkter på 1960-talet.[14]

Kommunalpolitik

1973 valdes Rehn till stadsfullmäktige i Grankulla som representant för Svenska folkpartiet, där hon satte sig in i utbildnings­väsendets utveckling, och var ordförande för skolnämnden och ledamot av stadsstyrelsen under några år.[14]

Riksdagsledamot och försvarsminister

1979 valdes hon till ledamot i Finlands riksdag där hon fortsatte arbeta till 1995. Rehn blev snabbt en populär riksdagsledamot som omvaldes med växande röstetal. Hon hörde till de SFP-kandidater som i betydande utsträckning fick röster även av finskspråkiga väljare. I riksdagsvalet 1991 fick hon 16 787 röster, det femte högsta röstetalet i landet.[14] Rehn var ordförande för Svenska folkpartiets riksdagsgrupp från 1987. Hon var även ledamot i Europaparlamentet 1995–1996.[14][15]

SFP:s andra ministerportfölj i Harri Holkeris regering blev ledig 1990, då undervisningsminister Christoffer Taxell gick över till näringslivet. Försvarsminister Ole Norrback ville byta sin portfölj mot undervisningsministerns. Partiet var uppenbarligen motvilligt att ge den lediga försvarsministerposten åt Rehn, möjligen på grund av hennes självständiga linje och kanske också hennes kön. Rehn höll dock fast vid att det var hon som stod i tur som tredje-periods-ledamot och riksdagsgruppens ordförande, och blev sålunda landets första kvinnliga försvarsminister.[14]

Som försvarsminister var Rehn ovanligt inflytelserik och även allmänt populär. År 1995 gavs kvinnor möjlighet att frivilligt göra värnplikt i Finlands försvarsmakt. Under hennes period anskaffades även F/A-18 Hornet-jaktplan, vilket innebar en vändpunkt för den finska försvarspolitiken under tiden efter kalla kriget. Hon ansvarade också som minister för jämställdhetsfrågor och verkställandet av den så kallade kvotlagen, som innebar att offentliga kommittéer och arbetsgrupper från 1996 måste tillsättas på så sätt att minst 40 procent av medlemmarna är av det kön som är mindre representerat.[14]

Elisabeth Rehn blev under denna period alltmer välkänd och populär i hela landet, bland både den svensk- och den finskspråkiga befolkningen. Detta återspeglades även i populärkulturen, bland annat genom rockgruppen Popedas låt "Kersantti Karoliina" ("Sergeant Karoliina"), där Rehn på ett skämtsamt sätt utpekas som ansvarig för att en flicka vid namn Karoliina inspirerats att bli soldat.[14]

Presidentvalen 1994 och 2000

Rehn kandiderade i presidentvalen 1994 och 2000. 1994 valde SFP henne uppenbart motvilligt till sin kandidat, och valbyrån leddes av en stödgrupp med den politiskt oerfarna redaktören Ulla-Maija Aaltonen i spetsen. Aaltonen, som meriterat sig inom ungdoms- och djurskyddsrörelsen, lyckades ändå skapa en glad och fördomsfri kampanj, och Rehn kom oväntat tvåa i första valomgången. Rehn föll ändå, efter att länge ha lett i opinionsmätningarna, i den avgörande omgången mot Martti Ahtisaari som kandiderade för Finlands socialdemokratiska parti. Rehn samlade 46,1% mot Ahtisaaris 53,9%.

När valet närmade sig 2000 ställde även flera andra partier upp kvinnliga kandidater, vilket bidrog till att Rehn, som hösten 1999 toppat opinionsmätningarna, tappade stöd. Hon nådde inte andra valomgången, men erhöll ändå drygt sju procent av rösterna, vilket var avsevärt mer än Svenska folkpartiets genomsnittliga resultat i riksval. I riksdagsvalet 1999 uppgick partiets röstandel till 5,1 procent.[14]

Internationella uppdrag

Under sin tid som försvarsminister och ordförande för Finlands UNICEF-förening (1987–1993) uppmärksammades Rehn även internationellt. År 1994 var hon på förslag som verkställande direktör för FN:s barnfond Unicef. Största delen av EU-länderna stödde hennes kandidatur, men i det slutliga valet förlorade hon mot Carolyn Bellamy från USA.[14]

Rehn var FN:s människorättsrapportör i Bosnien och Hercegovina, Kroatien och Jugoslavien 1995–1998 samt FN:s biträdande generalsekreterare och sändebud i Bosnien och Hercegovina 1998–1999.[14]

Senare verksamhet

Under 2000-talet har Elisabeth Rehn varit en efterfrågad talare i frågor som rör mänskliga rättigheter, försvar och jämställdhet, samt inom kvinnoorganisationer. Sedan 2003 har hon varit verksam som specialmedarbetare vid utrikesministeriet och som ordförande för det arbetsbord som ansvarar för demokrati- och människorättsfrågor inom stabilitetspakten för Sydösteuropa. År 2005 tilldelades hon hederstiteln minister. Hon är även hedersdoktor vid Svenska handelshögskolan och Åbo Akademi.

Rehn var Vegas sommarpratare år 2014.

Privatliv

Rehn har öppet behandlat personliga erfarenheter i offentligheten, däribland äktenskapskriser och familjens ekonomiska svårigheter. En särskilt påfrestande period var familjeföretagets konkurs och de efterföljande ekonomiska problemen, som varade fram till mitten av 1990-talet och ledde till att familjen flyttade från Grankulla till Kyrkslätt. Familjen har samtidigt utgjort ett viktigt stöd för Rehn. Hennes syster Gunnel Carlberg och dotter Veronica Rehn-Kivi har varit verksamma inom kommunalpolitiken i Grankulla, medan hennes syster Ulla Gyllenberg haft motsvarande roller i Helsingfors.[14]

Utmärkelser

[Redigera Wikidata]

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från finskspråkiga Wikipedia, Elisabeth Rehn, 6 februari 2007.

Noter

  1. ↑ Internet Movie Database, Internet Movie Database-ID: nm2064311, läst: 13 oktober 2015.[källa från Wikidata]
  2. ↑ SNAC, SNAC Ark-ID: w6h99dzh, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ↑ FemBios databas, FemBio-ID: 22901, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ↑ The International Who's Who of Women 2006, oktober 2005.[källa från Wikidata]
  5. ↑ Ministerdatasystemet.[källa från Wikidata]
  6. ↑ Suomen puolustusministerit vuodesta 1918 lähtien (på finska), läs online, läst: 17 januari 2018.[källa från Wikidata]
  7. ↑ Europaparlamentets ledamöter, Europaparlamentariker-ID: 2118.[källa från Wikidata]
  8. 1 2 Erja Yläjärvi (red.), Helsingin Sanomat, Sanoma Media Finland, 6 december 1988, s. 20 .[källa från Wikidata]
  9. 1 2 läs online, ritarikunnat.fi , läst: 20 juni 2023.[källa från Wikidata]
  10. 1 2 läs online, vapaudenristinritarikunta.fi , läst: 20 juni 2023.[källa från Wikidata]
  11. 1 2 läs online, president.ee , läst: 11 september 2023.[källa från Wikidata]
  12. 1 2 3 4 5 6 Ulla-Maija Paavilainen (red.), Kuka kukin on 2015, Otava, 2014, s. 748, ISBN 978-951-1-28228-0.[källa från Wikidata]
  13. 1 2 läs online, kadettikunta.fi , läst: 11 september 2023.[källa från Wikidata]
  14. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 ”Rehn, Elisabeth”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4904-1416928957510
  15. 1 2 ”Elisabeth Rehns rikspolitiska karriär avgjordes av nitton röster | Daniel Olin | Yle Arenan”. arenan.yle.fi. https://arenan.yle.fi/1-4666570. Läst 26 september 2025.


Litteratur

Johanna Vesikallio: Lillan : Elisabeth Rehns sällsamma liv, Otava 2014

Externa länkar