Fennofili

Fennofili, från latinets fennus och den klassiska grekiskans φίλος (philos, det vill säga "vän"), avser sympati, beundran eller förkärlek för finsktalande och finsk kultur.^[1] Som ingående i finskhetsrörelsens historia har fennofilin kommit att förknippas intimt med fennomanin, en mera explicit politiskt nationell strömning som från och med 1800-talets mitt sökte stärka det finska språkets ställning i Storfurstendömet Finland. I historieskrivningen används däremot "fennofili" även för att beteckna finskhetsvurmeri före fennomanins intensifierade politiska mobiliseringsfas.

Själva begreppets uppkomst kan svårligen härledas till ett exakt datum, även om det började användas i Finlands press så tidigt som 1846.^[2] Uppslagsverket Finland använder "fennofiler" för att beteckna bildade "finlandsvänner" som under 1700-talet sökte öka kännedomen om Finlands förhållanden, historia och språk.^[3] Ett internationellt exempel därav var den italienska kompositören, diplomaten och upptäcktsresenären Giuseppe Acerbi (1773–1846), vars Travels through Sweden, Finland and Lapland, to the North Cape in the Years 1798 and 1799 (1802) gav en sympatisk porträttering av Finland och dess folk.^[4][5]

Till de tidigaste fennofilerna i Kungadömet Sverige räknas biskopen och professorn Daniel Juslenius (1676–1752). Juslenius föddes till en prästfamilj i Mietois, och skulle liksom flera av sina syskon ge sig in på en teologisk och akademisk karriärbana. Som professor i grekiska och hebreiska vid Kungliga Akademien i Åbo och biskop inom Borgå stift ägnade Juselius avsevärd möda till stärkandet av en nationalkänsla i Finland. Hans fennofili utmynnade bland annat i ett gediget finskt-latinskt-svenskt lexikon (1745), den första finska ordboken av sitt slag, och en akademisk avhandling (1700) som i högstämda ordalag utpekade Finland som världens äldsta civilisation.^[6][7][8] Redan här framkom således en strävan att hävda det finska som kulturellt, språkligt och inte minst historiskt väsensskilt från det svenska. Sådana bevekelsegrunder fick en stärkt realpolitisk laddning efter Finska kriget, då Sveriges östra rikshalva övergick till ett autonomt storfurstendöme under Kejsardömet Ryssland. Överföreningen befästes på Borgå lantdag 1809 av kejsare Alexander I, vars upphöjning av Finland "bland nationernas antal" blev en ledande devis bland storfurstendömets bildade skikt.^[9][10]

Därmed inleddes fennofilin i historikern Max Engmans mening, det vill säga en intellektuell strömning som tolkade kejsarens utlåtande i ordagrann mening och därigenom sökte legitimera Finlands nyfunna status som upphöjd nation. Startpunkten för denna fennofili härleder Engman till den rikssvenske romantikern Lorenzo Hammarsköld (1785-1827), som 1817 "efterlyste en finsk individualitet och en diktning som lyfte fram de gamla finska myterna."^[12]

Mobiliseringen kring sådana ideal kretsade däremot huvudsakligen kring universitetet i Åbo (sedan 1808 den "Kejserliga akademien"), där ledande personligheter såsom Henrik Gabriel Porthan (1739-1804) redan länge betraktat Finland som sitt särskilda fosterland.^[13] Porthans övertygelser tog sig organisatoriskt uttryck i Aurorasällskapet, som han var med att grunda i Åbo 1770, och vars finsknationella bildnings- och vitterhetsprogram luftades genom språkröret Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo (Finlands första tidning, utkommen mellan 1771 och 1785).^[14][15][16]

Efter rikssprängingen 1809 uppstod Åboromantiken kring universitetet, vars företrädare bland annat förvaltade och utvecklade Aurorasällskapets ideologiska arv genom att utforska och typologisera finsk folkkultur. Sökandet efter det "genuina" finska folket och dess kulturarv inspirerade flera unga bildade nationalromantiker till långväga resor på landsbygderna, vilket småningom resulterade i utgivningen av åtskilliga samlingar finsk och karelsk folkdiktning.^[17] En olikartad arbetsprocess dryftades av läkaren Zacharias Topelius den äldre i Nykarleby, som mellan 1822-1831 utgav en diger sammanställning av folkdikter från finsk- och karelsktalande gårdfarihandlare.^[18][19] Läkarens son skulle senare följa faderns fotspår som den ledande fennofila författaren, historikern och tidningsmannen Zacharias Topelius (1818-1898).^[20]

Till den sistnämndes generation av studentromantiker hörde även Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), sedermera Finlands nationalskald. Liksom merparten av sina ideologiska föregångare och samtida kom även Runeberg från en svenskspråkig bakgrund,^[21][22][23] något han ingalunda betraktade som oförenligt med en fennofil hållning.^[24][25] Sådant förespråkande för tvåspråkig harmoni i fosterländska tecken skulle däremot komma att underställas hård kritik och polemik i storfurstendömets samhällsdebatt från och med mitten av 1800-talet.

Engmans tolkning av finskhetsrörelsens utveckling i Finland tar avstamp i historikern Miroslav Hrochs indelning av nationalistiska rörelser i tre faser. "Fas A" i Hrochs schemata kännetecknas av ett "lärt intresse för språk, folkkultur, fornminnen och historia", vilket i finskhetsrörelsens fall motsvaras av fennofilin efter 1809. Nämnda nationalistiska inledningsfas pådrivs i regel av kulturellt, lingvistiskt och historiskt intresserade intellektuella, vilka å andra sidan tenderar sakna förankring i någon egentlig massorganisation.^[26]

Detta stämmer väl in på det tidiga 1800-talets fennofiler, vilka däremot nyttjade sitt betydande samhälleliga inflytande för att pådriva sina idéer. Exemplet Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo visar detta, då tidningen snart skulle få flera efterträdare. Till senare publikationer som utgick ur den akademiska fennofilin hörde bland annat tidskriften Mnemosyne^(fi) (1819-1823),^[27] Åbo Morgonblad (1821) och Turun Viikko-Sanomat (1820–1827 och 1829–1831).^[28][29]

En betydande organisation i samma anda var Lördagssällskapet, en samling lärare och studenter vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland (universitetets nya namn efter flytten från Åbo till Helsingfors 1828) vars medlemmar bland annat medverkade i Finska litteratursällskapets (Suomen Kirjallisuuden Seura) grundande 1831.^[21]

Fennomanin

"Fas B" i Hrochs Schemata betecknar i sin tur en nationalistisk rörelse som börjar formulera mera explicita politiska krav och bedriva patrotisk agitation, vilket Engman i finskhetsrörelsens fall huvudsakligen belägger till utgivningen av tidningen Saima^(fi) 1844.^[30] Nämnda tidning var svenskspråkig och så även dess redaktör: filosofen, författaren och statsmannen Johan Vilhelm Snellman (1806-1881).^[31][32] Som medlem av Lördagssällskapet var även Snellman en inbiten finskhetsförespråkare, men den politiska hållning han uttryckte genom Saima avvek avsevärt från flera andra i hans umgängeskrets. Medan den fennofila traditionen hade förespråkat en bildad förståelse för den finsktalande allmogen gick Snellman steget längre genom att direkt likställa språktillhörighet och nationalitet. Snellman efterlyste sålunda skapelsen av en finsk "nationallitteratur", som i hans mening enbart kunde inbegripa skrifter på finska, och förespråkade därtill finskans inträde som storfurstedömets kulturella och administrativa språk. Snellman fann förvisso inspiration i de gamla fennofilernas framhållandet av det historiskt och kulturellt väsensskilda finska, men ansåg också deras (och hans egna) svenska modersmål vara dömt att "gå under" som Finlands bildningsspråk.^[33]

Snellmans ståndpunkter gav upphov till både polemik och beundran, det sistnämnda i synnerhet bland storfurstendömets studentungdom. Finskhetsrörelsen övergick därmed i en "politisk fennomani" vars intressen skulle komma att försvaras av Finska partiet. Partiets program offentliggjordes 1863, men fick fastare politiska former under professor Yrjö Sakari Yrjö-Koskinens (1830–1903) ledarskap. Yrjö-Koskinens gruppering, "jungfennomanerna", arbetade för ett kulturellt och politiskt stärkt storfurstendöme, vilket i deras mening förutsatte intensifierad integration kring en finskspråkig nationell identitet. I denna anda förespråkade jungfennomanerna den finskspråkiga befolkningens rätt till bildning och politiskt inflytande samt en aktiv "förfinskning" av det slag som Yrjö-Koskinen (född Georg Zacharias Forsman i en svenskspråkig släkt) personligen exemplifierade.^[35][36][37]

"Fennomanin" stod således som en radikalisering av "fennofilin", vars förgrundsgestalter också tenderat betrakta det svenska som ett främmande språkligt och nationellt element i Finland.^[6][38] Samtidigt konkurrerade de radikala fennomanerna med de äldre och realpolitiskt moderata fennofilerna. Zacharias Topelius tidigare förfinskningstankar och uppmaning till en finsknationell historiesyn vann exempelvis gillande bland jungfennomanerna,^[39] även om han själv gick in för ett mera aktivt försvar av det svenska arvets betydelse för Finland från och med 1860-talet.^[20] Johan Ludvig Runeberg, trots att han betraktade sig som "en afkomling af coloniserade Svenskar",^[38] företrädde en liknande hållning i ett brev från 1862, i vilket han ställde "den civiliserade Fennofilen" i motsatsförhållande till "Fennomanens råhet" som hotade den tvåspråkiga fosterländska sammanhållningen i storfurstendömet.^[24] Detta brytningsskede i finskhetsrörelsens historia gjorde även avtryck i Finlands press kring 1800-talets mitt, då "fennofili" började brukas i diskurser som ofta demonstrerade begreppets tvetydiga förhållande till "fennomani".^{[2][40][41][42]}

• Alapuro, Risto (2018) [1988]. State and Revolution in Finland. Historical Materialism Book Series 174. Chicago. https://helda.helsinki.fi/items/e2ce3852-8f52-488c-9dec-bd3f310c35b3 
• Engman, Max (2000). ”Historikernas folk”. i Derek Fewster (red.). Folket: Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 602. Helsingfors. sid. 31-47. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2654147?&page=33 
• Engman, Max (2016). Språkfrågan: Finlandssvenskhetens uppkomst 1812-1922. Finlands svenska historia 3. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:3. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Bokförlaget Atlantis. https://www.sls.fi/wp-content/uploads/mfiles/1251/1251.pdf 
• Jussila, Osmo (1977). ”Nationalism and revolution: Political dividing lines in the Grand Duchy of Finland during the last years of Russian rule”. Scandinavian Journal of History 2. 
• Klinge, Matti (2004) [1996]. Finlands historia III. Kejsartiden. Helsingfors 
• Söderhjelm, Werner (1904). Joh. Ludv. Runeberg: hans lif och hans diktning. I. Skrifter utgifna af Svenska litteratursällskapet i Finland LXI. Helsingfors. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2095795?page=1 
• Söderhjelm, Werner (1906). Joh. Ludv. Runeberg: hans lif och hans diktning. II. Skrifter utgifna af Svenska litteratursällskapet i Finland LXXVII. Helsingfors. https://digi.kansalliskirjasto.fi/teos/binding/2096697?page=1 
• Tommila, Päiviö (1988). Sanomalehdistön vaiheet vuoteen 1905. Suomen lehdistön historia 1. Kuopio 
• Tommila, Päiviö (1988). ”Åbo Morgonblad”. Hakuteos Savonlinna–Övermarks Tidning: Sanoma- ja paikallislehdistö 1771–1985. Suomen lehdistön historia 7. Kuopio. sid. 303 
• Tommila, Päiviö (1988). ”Turun Wiikko-Sanomat”. Hakuteos Savonlinna–Övermarks Tidning: Sanoma- ja paikallislehdistö 1771–1985. Suomen lehdistön historia 7. Kuopio. sid. 145-146 
• Tommila, Päiviö (1992). ”Suomen varhaisimmat aikakauslehdet”. Aikakauslehdistön historia: Aikakauslehdistön kehityslinjat. Suomen lehdistön historia 10. Kuopio. sid. 9-35 
• Villstrand, Nils-Erik (2009). Riksdelen: Stormakt och rikssprängning 1560-1812. Finlands svenska historia 2. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:2. Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Bokförlaget Atlantis. https://www.sls.fi/wp-content/uploads/mfiles/1198/1198.pdf 

• Götiska förbundet
• Adolf Ivar Arwidsson
• Frans Michael Franzén
• Johan Jacob Tengström
• Johan Gabriel Linsén
• Carl Axel Gottlund
• Andreas Johan Sjögren
• Reinhold von Becker
• Abraham Poppius
• Aura (kalender)
• Elias Lönnrot
• Kalevala
• Robert Wilhelm Ekman