Stelis minuta
| Stelis minuta | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Buksamlarbin Megachilidae |
| Släkte | Pansarbin Stelis |
| Undersläkte | Pseudostelis[1] |
| Art | S. minuta |
| Vetenskapligt namn | |
| § Stelis minuta | |
| Auktor | Lepeletier & Serville, 1825[2] |
| Synonymer | |
| Stelis nana Schenck, 1853[2] | |
| Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen | |
Stelis minuta är ett solitärt (icke samhällsbildande) bi i familjen buksamlarbin vars larv lever som boparasit i bon av andra buksamlarbin.
Beskrivning
Ett litet bi med en kroppslängd på 5 till 6 mm. Kroppen är övervägande svart, men tergiterna[a] har vita fläckar på sidorna. Könen är nästan lika, men hanen har spetsigare bakkropp.[3]
Ekologi
Stelis minuta är en boparasit; honan lägger ägg i bon av andra buksamlarbin som gnagbina smalgnagbi och märggnagbi, murarbiet Osmia gallarum, väggbiet väggbi samt blomsovarbina småsovarbi, smörblommebi och storsovarbi.[4] Den nykläckta larven dödar värdägget eller -larven och lever sedan på det insamlade matförrådet.[5] Övervintring sker som passiv vilolarv.[3]
Arten lever i torrare habitat som gräsmarker, buskområden av medelhavstyp och, i den södra delen av utbredningsområdet, bergstrakter upp till 1 900 meters höjd. Den är aktiv från juni till september.[4] Arten' är inte särskilt specialiserad vad gäller födokällor, utan besöker blommor från många olika familjer.[3]
Utbredning
Arten finns i större delen av Europa från Spanien, Italien och Grekland i söder norrut via Baltikum till mellersta Finland, och österut till europeiska Ryssland. Utanför Europa förekommer den i Turkiet, Libanon och Armenien, samt i Nordafrika (Marocko och Algeriet).[4]
I Finland finns den från Åland och sydkusten norrut i höjd med Södra Österbotten och södra Norra Karelen.[6]
Status
Arten är inte rödlistad, utan klassificerad som livskraftig både globalt[4] och i Finland[7].
Kommentarer
- ↑ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. De numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
Referenser
- ↑ ”Stelis minuta Lepeletier and Audinet-Serville, 1825” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/mp/20q?search=Stelis+minuta&flags=glean:&mobile=close. Läst 6 oktober 2025.
- 1 2 ”Stelis minuta (Lepeletier & Audinet-Serville, 1825)” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=756143. Läst 6 oktober 2025.
- 1 2 3 ”Düsterbienen: Stelis minuta” (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/eb-sminu.htm. Läst 14 augusti 2013.
- 1 2 3 4 Ortiz Sánchez, F.J. & Ornosa, C. 2014 Stelis minuta . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 6 oktober 2025.
- ↑ ”Pansarbin Stelis Panzer, 1806”. Information. Artdatabanken. 2025. https://artfakta.se/taxa/1005535/information. Läst 1 oktober 2025.
- ↑ ”Stelis minuta – Bläddra observationer”. Finlands Artdatacenter. 2024. https://laji.fi/sv/observation/map?target=MX.204579&countryId=ML.206&recordQuality=EXPERT_VERIFIED,COMMUNITY_VERIFIED,NEUTRAL&needsCheck=false. Läst 6 oktober 2025.
- ↑ Juho Paukkunen (2019). ”Pikkutöpömehiläinen – Stelis minuta”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204579. Läst 6 oktober 2025.
|