Axel Lille

Lille var son till Bengt Olof Lille och Ida Gustava Waenerberg. Han blev student 1866 vid Helsingfors privatlyceum, och samma år anslöt han sig till den illegala nyländska nationen, som två år senare legaliserades som Nyländska avdelningen. Han medarbetade i avdelningens tidning Nylands dragon och utgav också skämttidningen Myggan.^[3]

Han blev filosofie kandidat 1872, filosofie magister 1873 och juris kandidat 1879 med ekonomisk rätt som huvudämne. Därefter inskrevs han som auskultant vid Åbo hovrätt. På rekommendation av professorn i national­ekonomi Leo Mechelin erhöll Lille det Kiseleffska stipendiet och kunde bedriva studier utomlands i Strassburg och i Leipzig. Han erhöll doktorstiteln 1882 efter att ha disputerat med avhandlingen Försäkringsväsendet, dess historiska utveckling och nationalekonomiska betydelse. År 1879 efterträdde Lille professor A. O. Freudenthal som kurator för Nyländska avdelningen, en post han innehade till 1888. Lille tillhörde den krets av svensksinnade studenter som samlades kring Freudenthal, vilket kom att prägla hans politiska orientering under hela hans verksamma liv.^[3]

Han inledde 1870 den publicistiska banan som en av grundläggarna och utgivarna av tidningen Wikingen. År 1873 var han ansvarig utgivare av Wiborgsbladet.

År 1882 var Lille med om att grunda Nya Pressen, som skulle bli ett huvudorgan för de svenska bildningsintressena i Finland. Året därpå blev han tidningens huvudredaktör. Under Lilles ledning utvecklades Nya Pressen till en av landets ledande tidningar med landsomfattande spridning. Sedan det liberala Helsingfors Dagblad trängts ut på tidningsmarknaden mellan det fennomanska och det svekomanska lägret blev Nya Pressen ett av den svekomanska rörelsens viktigaste organ. Tidningens upplaga växte från drygt 1 500 exemplar det första året till 4 500 år 1888 och över 10 000 under ofärdsåren kring 1899.^[3]

Sedan Bobrikov blivit generalguvernör, kämpade Lille i Nya Pressen kraftigt för grundlagarnas försvar, tills tidningen 1900 blev indragen. Därefter var han huvudredaktör för den i stället grundlagda tidningen Dagligt allehanda, tills även den indrogs 1901.

Vid Nyländska avdelningens årsfest 1902 framförde Lille i sitt festtal tanken på Finlands lösgörande från Ryssland, vilket bidrog till att han snart såg sig föranledd att flytta utomlands.^[3] Han överflyttade 1902 till Stockholm, där han verkade som publicist vid Stockholms-Tidningen, och blev svensk medborgare 1903. Hans frivilliga landsflykt väckte kritik även i Finland, och från svensksinnat konstitutionellt håll anklagades han av flera för svek och fanflykt.^[3] År 1905, efter storstrejken och Novembermanifestet, återvände han till Finland där han återigen blev redaktör för Nya Pressen, som återuppsattes i början av 1906. År 1909 övertogs tidningen av det nybildade bolaget Ab Nya Pressen, där Hufvudstadsbladets ägare A. R. Frenckell blev främste intressent; Lille kvarstod som huvudredaktör. År 1914 sammanslogs Nya Pressen med Dagens Tidning till Dagens Press.^[3]

Inför Nya Pressens återuppståndelse utarbetade Lille ett program för tidningen, vilket samtidigt var ett program för svenskhetsrörelsens politiska enande. Programmet publicerades i december 1905. Tankarna på ett enat svenskt parti hade Lille burit på länge; redan 1896 hade han sammankallat ett allmänt partimöte i huvudstaden, där 741 partimedlemmar deltagit. År 1906 pläderade han aktivt för en ny partibildning – ett framstegsvänligt och liberalt parti med ett omfattande reformprogram. I maj samma år hölls ett nytt möte i Nyländska nationshuset vid Kaserngatan i Helsingfors. Vid mötet förelåg två konkreta förslag till partiprogram: ett moderat högerprogram och ett radikalare, "ungsvenskt" vänsterprogram, och Lille bestämde till stor del mötesagendan. Som följd av mötet enades man om att skapa ett nytt svenskt parti, Svenska folkpartiet (SFP). Namnet var Lilles förslag, men hade officiellt föreslagits av bank­direktör Emil Schybergson vid mötet.^[3]

Under detta möte enades man också om ett partiprogram, och på Lilles förslag strök man också de sociala frågorna ur programmet och sålunda kunde de skilda fraktionerna enas om programmet, trots skillnader i åsikter. Lille blev partiets första ordförande.

Lille var verksam vid lantdagarna som representant i borgarståndet 1885 och 1888 för Gamlakarleby samt 1891, 1894, 1897, 1899 och 1900 för Helsingfors.

År 1907 valdes Lille till ordförande i Finlands svenska publicistförbund, som han även varit initiativtagare till. Han innehade denna position i tio år.

Lille kvarstod som huvudredaktör för Nya Pressen (som under tiden förenades med Dagens Tidning till Dagens Press) till 1917. Han avgick samma år från ordförandeskapet i Svenska folkpartiet samt invaldes i lantdagen. Våren 1917, efter marsrevolutionen i Ryssland, låg Lille bakom ett uttalande från SFP där partiet som det första av partierna i Finland explicit framförde kravet på Finlands självständighet.^[3]

Efter att ha lämnat partiledning och redaktörskap 1917 ägnade Lille sina sista år åt opinionsbildning, näringsliv och författarskap. Efter inbördeskrigets slut 1918 utsågs han till Finlands pressrepresentant i Stockholm och lyckades vinna sympati i vida kretsar för de finländska synpunkterna, men återkallades snart av de finländska makthavarna.

Lille blev samma år antagen till verkställande direktör i Städernas i Finland brandstodsbolag, vars direktion han tillhört sedan 1882, som ordförande 1886–1902 och 1906–1916.^[4] År 1917 valdes han till sekreterare för brandstodsbolaget och 1918 verkade han under en kort tid som verkställande direktör för Försäkringsaktiebolaget Fennia.^[3]

Åren 1918–1921 gjorde Lille en insats både som historieskrivare och nationell opinionsbildare. Han publicerade i juni 1918 skriften Till den svenska arbetaren, där han sammanfattade orsakerna till det inbördeskrig som drabbat landet. Följande år gav han ut en samling uppsatser där han redogjorde för sin insats som finländsk pressrepresentant i Sverige. Hans största verk anses vara Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, en monografi på över tusen sidor som han gav ut 1921. Under sina sista år debuterade Lille också som pjäsförfattare med lustspelet Lyckans galoscher (1920) som uppfördes både på Åbo svenska teater och på Svenska teatern i Helsingfors 1920–1921. Trots att han insjuknat verkade han också som korrespondent i huvudstaden för Åbo Underrättelser.^[3]

Lille gifte sig 1882 med Maria Charlotta ­Waenerberg och 1890 med Sigrid Aina Wilhelmina Cronstedt.^[3] I andra äktenskapet hade han dottern journalisten Martha Lille.